mot denna yrsel jag har drabbats av? Ingenting.

I söndags började det. Var så gräsligt yr hela dagen. Trodde jag skulle svimma... Höll mig mest sittande i soffan eller liggande i sängen.

Igår var det bättre. Inte bra, men mycket bättre.

Idag har det inte varit bra. Mycket snurrande är det.... Känns som jag ska tuppa av flera gånger. När jag går och det snurrar till känns det som jag går och vinglar, tar extra steg för att balansera upp kroppen, eller går väldigt bredbent...

Var på jobbet idag för att träffa chefen. Passade då på att kontrollera blodtrycket, som var högre än det brukar (vilket i och för sig inte vill säga att det på något sätt var högt... men med mina mått, var det högt). så då vet jag i alla fall att yrseln beror inte på mitt låga tryck.

Jag tror själv att det hänger ihop med att jag inte mår bra. Att jag är helt slut. Var fruktansvärt att köra hem från jobbet. Tänkte vid något tillfälle att jag skulle vända bilen och åka tillbaka. Tog mig hem, men det var en pärs. Jag kan lova att idag var jag inte i närheten av att bryta några hasighetsgränser. Snarare risk för p-böter....

Åkte hem och sov en dryg timma, sen hämta barnen i skolan. Kändes lite bättre precis efter jag sovit, men sen återkom yrseln. Oscar skulle till tandläkaren efter skolan, var inte precis den mest engagerade mamman.... tur allt var ok.

När vi tagit oss hem fortsatte det att snurra. Läxorna fick idag utföras i soffan.

Lyckades laga lite mat, mestadels sittande på en stol....

Kanske inte ska vara såhär....

Oscar var snäll och avstod sin träning idag, jag kände att jag inte var i form att köra till den. Han får i stället träna med Axels lag på torsdag. Då hoppas jag det har lugnat ner sig. För i morgon och på torsdag kan jag bara vila när killarna är i skolan, inga saker som måste utföras.

Vad gav då mötet med chefen idag??... tja, inte så mycket. Hon undrade om jag kommer tillbaka på måndag, och hur mkt jag kommer orka jobba. Inte vet jag! Allt för tidigt att säga. Hon skulle i alla fall kolla om jag ska till företagshälsovården, om inte så måste jag hitta en läkare. Jag har fått antidepressiv medicinering av en av våra läkare på jobbet. Men det är ju inte meningen att han ska ha hand om den i förlängningen. Så jag måste boka tid någon annanstans..... får titta på det i morgon.

Nu ska jag snart krypa ner i sängen. Är verkligen helt slut. Igår var jag i säng före 22, vilket inte är mitt vanliga jag. Idag lär jag vara där före 22 också.

Nu har jag gjort det - dragit i bromsen.

Har känt mig ok, ärligt! Men så idag..... har inte haft någon ork alls.... har dessutom känt mig svimfärdig hela dagen. Knappt kunnat sitta upp. Har känts som när jag känner av mitt låga blodtryck. Brukar känna av det om jag suttit och reser mig upp för fort, men då går det över ganska snabbt. Idag har det inte gått över, har känt som jag inte haft något tryck alls i kroppen. Har ätit och druckit bra, för det har känts som det skulle hjälpa, men det har det inte gjort.

Har knappt vågat sitta på vanlig stol, bara suttit i soffan eller legat i sängen....

Skulle åkt iväg o köpt grejor till kaninen, men har inte vågat ge mig ut....

Lyssnar på min kropp och själ, och vågar inte pressa den mer. Så i eftermiddag har jag meddelat min chef och mina närmsta arbetskamrater att jag inte kommer till jobbet denna veckan.

Vi har en omänsklig arbetssituation, och har tyvärr haft det läääänge.... Nu känner jag att jag klarar inte detta. Jag tycker ändå jag klarar av en del. Jag tror väl ändå att jag skulle klara av att jobba under "normala " förutsättningar, men när man är så här underbemannade som vi är, så klarar jag inte det i längden.

Just nu känns det inte som det är så mycket mitt privatliv som påverkat mitt mående, utan sitationen på jobbet.

Tyvärr vet jag ju också, att när man är borta från jobbet får man det ju ännu värre när man kommer tillbaka.... men det får bli ett senare bekymmer.

Ska se till att jag även får igång min antidepressiva medicinering - igen....suck. Hade önskat att jag inte behövde, men känner att jag behöver öka på min energi, ork och kraft. Ska kontakta jobbet i morgon bitti, så jag får hjälp att komma igång med medicinen. Sen får vi se vad som händer....

fortsättning följer...

Är så trött..... näst intill ofattbart trött. Sådär trött, så man har svårt att hålla uppe ögonlocken...

Varför?? Tycker inte jag ligger så mycket back med sömnen. Visst blir det lite för lite sömn, men inte så att jag borde vara så här trött.

Sen börjar man undra om man är på väg att bli sjuk, eller om man kanske redan är sjuk.... Har även haft konstigt ont i höger ben, på olika ställen i benet. Här om dagen var det i knät, idag på utsida lår. Det är ju inte så att jag på nåt vis har tränat, så då undrar man ju om man är sjuk. Funderar lite ibland på Borrelia. Har ju plockat en och annan fästing denna sommaren, men har inte haft några ringar på huden...

Har även haft en vecka med mens, som inte varit av denna världen... Aldrig tidigare varit med om så mkt.... Har jag inte fått blodbrist nu, så får jag det nog aldrig...

Tja, sen finns det ju då ytterligare en otrevlig ev. orsak....

Är på väg neråt i mitt mående??.....

Tycker generellt att jag mår bra. Denna veckan har varit jättebra. MEN, jag har ju lärt mig. Trötthet var ju ett av mina tecken på att det var påväg utför för några år sedan. Ska lyssna betydligt bättre på min kropp och själ denna gången. Har redan bestämt att jag ger det 1 vecka till. Om jag inte känner mig piggare om 1 vecka, så ska jag prata med en doktor!

Nu väntar vi besök. Fick sms för några timmar sedan och fråga om det gick bra att komma hit o hälsa på. Alltid trevligt när man får besök. Så jag ska försöka rycka upp mig. (Tur att killarna också är trötta. Så vi alla är på samma nivå och går på halvfart här hemma. Tyvärr inte så att vi precis njuter och nyttjar det underbara vädret idag. Fast vi har varit ute på fm. när Axel spelade match)

Äntligen kan man se min diskbänk! Tänk att så olika saker kan göra oss nöjda och glada. Med vår halvkassa sommar, har jag då och då passat på att få lite gjort här hemma. Inga akuta grejor, men sånt som ligger över en varje gång man ser det.... t.ex har jag städat skåp i köket, röjt o städat förrådet, städat o röjt spel/gästrum och idag har jag äntligen röjt iordning på min diskbänk och köksbänk.

Jag har en förmåga att lägga ALLT på min köksbänk, saker som jag måste "spara" men som jag inte riktigt vet var jag ska förvara. Tror att ni alla har nåt sånt ställe - ni vet ett ställe där man kan hitta div. olika konstiga saker blandat med t.ex nycklar, mobil, laddare etc.

Idag var jag så nere hos min kompis Pia, som har Pir 58, en butik fylld med fina saker. Hon hade fina trälådor, som jag kom på skulle passa bra på min köksbänk. Bara för att få lite ordning på röran. Så här blev resultatet:

För en del är det en självklarhet att köket ser ut något liknande det här - dvs. helt undanplockat... Jag vill ha det såhär, men har inte haft det såhär på flera år.... Så nu är jag lycklig och nöjd.

När jag mådde dåligt orkade jag helt enkelt inte bry mig. Saker lades ÖVERALLT, och då menar jag ÖVERALLT. Håller man inte ordning hela tiden, växer högarna och det blir ju bara värre och värre och värre - tills det är så mkt så man inte orkar bry sig för att det är så mycket.

Är man då en ordningsmänniska som jag egentligen är, så mår man ju dessutom ännu sämre av kaoset och oredan som blir. Man vet inte i vilken ände man ska börja, och energin finns inte att bara börja.

Är underbart att känna att den där lilla extra energin börjar finnas. Har saknat den såååå, under de här åren. Varit helt ofantligt jobbigt när man inte ens orkar med vardagens måsten. Att då orka med något extra har inte varit att tänka på. Nu orkar jag lite extra ibland, och när jag gör det ger det mer energi!

Men jag är försiktig. Jag tar baby-steps framåt. Aktar mig för att få bakslag. Jobbar hårt på att lära mig känna efter och att lyssna på alla signaler.

Undrar ibland hur lång tid det egentligen tog att bygga upp den ändå rejält djupa depression som jag fick. I slutet gick det ju käpprätt åt h-vete med en rasande fart. På bara några få veckor gick jag från att ändå klara av min vardag, till att knappt klara av att ta mig upp ur sängen....

Återhämtningen har nu tagit 1 1/2 år, varav lite drygt 1 år med antidepressiv medicinering och psykologsamtal. Redan för ca 8-9 månader sedan kände jag mig mkt starkare. I överenskommelse med min läkare, bestämde vi dock att jag skulle äta min medicin över hösten och vintern också. Sen har det bara fortsatt att gå uppåt. Jag blir starkare och starkare.

Det som är mest fashinerande är att jag ofta känner "nu är jag mig själv igen", men så går det några veckor, och så känner jag att jag ändå blivit ännu starkare. Jag kan glädjas, jag orkar!! Hur mycket starkare ska jag bli?

Samtidigt som jag också då blir lite rädd för hur jäkla dålig jag egentligen har varit.... vill aldrig mer hamna där. Aldrig mer bli så sjuk, aldrig mer låta det gå så långt.

Jag hoppas verkligen att jag lärt mig! För vilken nytta skulle den sjukdomen varit till annars?

Läste en artikel i tidningen för några dagar sedan. Den handlade om en man som haft en djup depression. Han berättade att det tog 8 år för honom att komma tillbaka. Det mesta som stod kände jag igen mig i. Det som jag dock kände var mest sant, var att trots att man mår mycket bättre, så måste man tvinga sig till att motionera och att träffa människor! Så sant, så sant!!

Jag har alltid sett mig själv som en social person, som gillar att umgås med människor. Redan när jag började gå in i min utmattningsdepression (fast jag då inte märkte det) och hela tiden sedan dess, så har det varit oerhört jobbigt att umgås med människor. Både med nära, kära vänner och självklart med nya bekantskaper.

Kanske gör det sitt till att jag träffar männsikor hela dagarna, och skall ge av mig själv. Då finns inte orken kvar för personliga relationer, när jag är ledig.....

Ikväll fick jag ett sms från en kär vän, som undrade om jag inte skulle följa med ut på AW i morgon... men jag tackade nej.... Känner direkt hur trött jag blir. Fast jag vill inte vara såhär. Jag vill umgås med människor. Fast än känns allt umgänge som en allt för stor ansträngning, trots att jag vet att jag har trevligt om jag tar mig iväg. Känns idag inte som en liten tröskel som jag behöver ta mig över för att komma iväg, utan snarare som ett högt berg...

Hoppas berget ska minska i höjd. Kände nu ikväll att mitt nästa mål behöver bli att finna lite "jävlar anamma" och börja vara social igen. Jag ska jobba på det!

Tack kära Käthe för att du frågar mig! Och för att du fortsätter fråga, trots att jag är tråkig och inte följer med..... jag ska verkligen jobba på bättring - för jag vill!!

Att känna känslor är inte självklart! För de flesta kanske det är självklart att man känner. Men för oss alla som varit djupt deprimerade är det inte så. Att ha varit djupt deprimerad innebär att man inte känner något. Man orkar inte ens vara ledsen..... att vara deprimerad innebär inte att vara ledsen, för att vara ledsen är att känna något. Att vara djupt deprimerad innebär att inte känna något.

Hela ens liv är bara MÖRKT och SVART. Man är helt blank, både utvändigt och invändigt. Går inte att förklara, och antagligen inte att förstå, för den som aldrig varit där.....

Idag när jag kom hem från jobbet, kände jag underbara känslor! Kände mig avslappnad, dagens arbete var utfört. Kände mig hoppfull, då det var ljust ute och näst intill ljummet i luften. Kände dofter, som påminner om att våren är i antågande. Såg mina 3 krokusar som snart slår ut, och kände lycka. Kändes bara underbart gott att vara hemma i mitt älskade hem och i min lilla trädgård.

Blir så glad av att kunna känna positiva känslor. Är nästan så att jag "sparar" på dem. Har helt enkelt också blivit mycket bättre på att uppmärksamma vad jag känner. Något som min depression lärde mig!

I samband med att jag blev sjuk, så har jag inte bara ätit medicin. När jag mådde lite bättre och började återfå lite styrka och kraft, så var jag ju också tvungen att titta över mitt liv. Hur levde jag egentligen, vad var det som inte fungerade?

När man mått så ofattbart dåligt, så kan man ju inte bara medicinera och sedan gå tillbaka till livet precis som det var. Då kan man ju räkna ut med bakdelen hur det kommer gå.... Så det var bara att se på sitt liv. Vad kunde jag förändra och hur skulle det kunna gynna mig själv.

Dels bestämde jag mig för att prata med barnens pappa och se vad han sa om att flytta vår yngste kille från det dagis han då gick på. Han var på ett underbart kooperativ - men med ett kooperativ följer ju också många timmars arbete som skall utföras där. Min och ex:ets avtal var att han betalade avgifterna (då han har betydligt mycket mer pengar än jag har) och jag gjorde de flesta arbetsinsatserna. Det innebar bl.a att man då och då hade städvecka, man skulle städa hela dagis varje kväll efter jobbet och i snitt 2 kvällar skulle man också åka och handla. De veckor jag hade städvecka, hade jag självklart inte barnen, men jag hade verkligen inget liv och ork alls. Barnens far tyckte att vi kunde byta dagis, så Peter sattes upp i kö för kommunalt dagis.

Vi önskade plats på det dagis som ligger i anslutning till de stora killarnas skola, så alla skulle hämtas och lämnas på samma ställe. Jag räknade ut att det tjänade jag ca. 15 minuter på vid varje hämtning och lämning. Detta innebar alltså 30 minuter om dagen, dvs. 2 1/2 timme varje vecka då jag har barnen. (För att då inte tala om all tid jag fick då jag inte behöver "arbeta" på dagis).

Innan jag blev sjuk så var det ett stressmoment VARJE morgon. Peter hade frukost på dagis kl. 8, de stora killarna började skolan kl. 8 och jag började jobba kl. 8. Det går inte riktigt ihop sig. Visserligen har jag flex-tid, men jag blev ju alltid stressad på morgonen. Barnen kom alltid i tid, men jag kom alltid sent. Så jag ändrade min arbetstid, och de dagar då jag lämnar barnen börjar jag inte innan 8:15, och behöver därmed inte stressa.

Sen har jag också bestämt att jag inte alltid ska vara så jäkla "duktig". En av de tråkigaste sysslorna för mig är ju att laga mat. Så jag bestämde att de veckor jag har killarna är det hämtmat som gäller 1 dag i veckan!

Jag slutade att sitta i skolrådet, och tjänade mer tid till mig själv...

Jag slutade att sälja smycken på homeparty. Visserligen roligt och en liten extra inkomst då och då, men det tog också kraft, energi och tid från mig. Alla 3 saker som jag inte hade.

Sen har jag också gått i samtalsterapi hos en psykolog.

Jag har också försökt lära mig "good enough" - men det är svårt, jättesvårt!!!.... Jag jobbar på det hela tiden.

Jag har kanske förändrar mer saker i mitt liv, men detta är förändringar som verkligen gjort skillnad.

Ja, så är det.... om 6 dagar är min medicin slut, och tanken är att jag nu ska klara mig utan. Jag känner mig redo! Underbara känsla!

Det är över 2 år sedan jag fick min utmattningsdepression diagnostiserad, självklart hade jag mått uselt långt innan dess, men det är för drygt 2 år sedan som jag fick/tvingades ta emot hjälp. Jag mådde så otroligt dåligt, kunde knappt ta mig ur sängen. Att ta på sig kläder var ett stort projekt som krävde mycket ork. Så blev jag "tvingad" av mina föräldrar och min chef att söka hjälp. Sökte hjälp på den vårdcentral som ligger närmast, men kände att jag blev så dåligt bemött, så jag klarade till och med av att bli lite arg. Efter att ha fått en bokad tid nästkommande dag, gick jag hem i förtvivlan och ilska. Jag kontaktade min chef och frågade om min fd. chef och tillika läkare på vår vårdcentral kunde tänka sig att ta emot mig. Det kunde han!!! Så när jag kom hem bokade jag av min tid jag hade fått.

Min fd. chef tog emot mig sent, jag har för mig att jag skulle vara där vid 17.45, vårdcentralen stängde på den tiden vid 18. När jag efter mycket vånda klev in på jobbet, så var det endast en vikarie på plats, vilket var skönt. Jag var inte ens uppskriven i tidboken, utan fick förklara att jag jobbar där på bvc och att jag skulle träffa en av våra läkare. Jag blev kvar i ca. 1 1/2 timme, oj vilket jobbigt besök. Jag grät och grät och grät. Så svårt det var att berätta för en annan människa hur dåligt man egentligen mår. Framför allt när man är van vid att alltid hålla skenet uppe.

Både jag och min läkare var överens om att jag behövde mediciner. Så dagen efter började jag medicinera med antidepressiva. Vi var också överens om att jag inte ska skötas av min egen arbetsplats, och trots att jag egentligen borde skötas på primärvårdsnivå, så fick jag en remiss till psykiatrin på Lundby sjukhus. Där jag sedan dess har haft min läkare.

Detta skedde i början av januari 2010, nu är det slutet av februari 2012 och jag är redo att klara mitt liv utan min medicin. Redan i våras började jag att trappa ner min medicin, självklart i samråd med min läkare. I slutet av sommaren var jag nere på lägsta dos, men vi var överens om att behålla den under hösten som ett skydd.

Jag har haft en del motgångar under hösten, och jag har klarat av dem!!! Det är en skön känsla!

Nu hoppas jag bara att jag i fortsättningen kommer få behålla mitt välmående. Om jag inte skulle det, och istället börja må dåligt någongång igen, hoppas jag att jag ser varningssignalerna. För jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer må så dåligt som jag gjorde i januari 2010.