Innan jag blev sjuk, stressade jag mycket. Hade många bollar i luften samtidigt. Gjorde flera saker samtidigt och mängder av saker i tanken hela tiden. Tyckte inte jag var så stressad, men det visade sig att det var jag.... Hösten innan jag blev sjuk sa min mamma flera gånger: "du är den mest stressade människan jag känner". Hörde vad hon sa, men det rann av mig som vatten på en gås.

Idag vet jag bättre. Om mamma säger så igen, är det en stark varningssignal för mig. Hoppas hon aldrig mer behöver kommentera det.

Försöker att inte stressa, och behöver egentligen inte försöka så mycket, för det fungerar inte längre. Kroppen säger ifrån direkt - magkatarren kommer som ett brev på posten och hjärnan verkar stänga av. Klarar bara att göra en sak i taget och kan bara hålla en sak i tanken i taget.

Försöker hålla mig i nuet, har lätt för att flyga iväg i tanken och oroa mig för sånt som skall komma.... nu är ett ypperligt exempel. Fick sms från min stackars kollega som brutit handleden och därmed kommer bli borta i några veckor... direkt gick min hjärna igång på högvarv, och började fundera över allt jag måste göra och hur det kommer bli.... trots att jag inte kan göra något åt detta idag. Jag får helt enkelt ta tag i detta i morgon..... men tankarna kommer ändå.

Hinner jag ringa återbud i morgon bitti? Vem kan hjälpa mig, då vår undersköterska är ledig. Vilka besök "måste" tas i morgon? Vilka besök i veckan ska prioriteras? (När 1 av 2 är borta, innebär det ju ombokningar även i min kalender) Måste komma ihåg att ringa samordnare för våra nätverk och avstyra nätverk på fredag, som skulle vara hos oss. Hur blir det med vecka 7? Kan mamma o pappa ställa upp, så jag i min tur kan ställa upp på jobbet? etc, etc, etc...

Blir trött på mig själv när det blir såhär, men jag jobbar på det.

Igår gjorde jag det.... min första och min andra "att-göra-lista" på 2 år! Bra eller dåligt?

Innan gjorde jag alltid "att-göra-listor". Listor över det mesta, listor med saker som inte var så akuta, listor över sånt som behövde göras ganska så snart, listor på jobbet etc.etc Det var listor över det mesta, och jag tyckte det var bra. Att de var till en stor hjälp. Hur skulle jag annars komma ihåg allt?

Men frågan är då.... hade jag för mycket omkring mig? Var hjärnan så full och stressad så det inte gick att komma ihåg och det inte gick att sortera och prioritera??

När jag mådde dåligt läste jag nämligen någonstans, att man inte skulle skriva alla dessa listor. En enkel sak som man kunde göra för att börja förändra i sitt liv. Jag kände ju igen mig direkt, en sån som skriver listor. Så jag slutade! Och vet ni vad - det fungerar utan listor! Visst har jag ibland känt, nu MÅSTE jag skriva en lista, men jag har inte gjort det!

Igår gjorde jag dock min första lista.... över det som skall tas med till julfirandet. (Har ju redan åkt ifrån julgröten 1 år, och det var inte uppskattat, MEN vi överlevde!) Samt att jag gjorde en liten lista över det som ska göras idag. Tack o lov blev den listan inte så lång, så det känns som även denna dagen kan gå i lite slöare tempo!!

Så om ni är list-skrivare, tänk till! Behövs de, och VARFÖR?

Om man googlar på depression får man oändligt med träffar. När jag mådde riktigt dåligt gjorde jag det, och ja visst, jag kände igen mig i det mesta.....

Symtom på depression kan vara:

• nedstämdhet, inget känns meningsfullt
• svårt att påbörja och ta itu med saker
• sämre minne
• svårt att koncentrera sig
• rastlöshet
• ångest
• lättirriterad
• känsla av att vara värdelös
• skuldkänslor
• dålig aptit
• trött, trots att man sover
• sömnproblem

De flesta av dessa punkterna stämde in på mig... var dock inte rastlös, hade inga sömnproblem eller någon ångest. Är tacksam för att jag inte hade ångest, då jag vet hur jobbig ångest kan vara. En person som har ett ångestanfall tror verkligen att den kommer dö!....

Men livet var verkligen GRÅTT och mörkt, kan inte beskriva det bättre. Kroppen var som om den var gjord av bly, vägde fler ton. Att äta fanns inte på världskartan. Jag isolerade mig, vägrade prata med någon i telefon, skötte viss kontakt med föräldrarna och min chef via sms el. mail.

Att komma tillbaka efter detta är en lång och tung resa. Jag vill aldrig mer må så dåligt, men nu när jag har gjort det, så hoppas jag att jag har lärt mig något av det! (annars vore man dum....)

Jag har läst att 50 % av de som haft riktig depression riskerar att återinsjukna, så det gäller att vara vaken på signaler, samt att lära sig känna igen signalerna på att nåt inte står rätt till.

Ni kanske tror att ni inte känner någon som varit riktigt deprimerad, men ca. 10 % av befolkningen har någon gång i livet en depression.......

December för 2 år sedan är inget positivt minne. Jag var då på brant väg ner mot min djupa utmattningsdepression. Jag ska ärligt säga att jag inte kommer ihåg så mycket från hösten -09 och framför allt inte från december -09.

Jag har tänkt att jag ska skriva om min utmattningsdepression, dels är det ett sätt för mig att bearbeta det som hände och samtidigt kanske det kan hjälpa någon annan som är på väg att drabbas, är drabbad eller någon anhörig eller vän som ser varningssignaler...

Trots att jag själv jobbat inom psykiatrin och träffat otaliga människor med depression i olika stadier, så uppmärksammade jag själv inte ett enda tecken hos mig. Under min tid inom psykiatrin trodde jag att jag förstod hur dåligt dessa människor mådde, men jag hade inte en susning. Idag vet jag! Jag har verkligen blivit en erfarenhet rikare.

Ofta pratar man om att "gå in i väggen" eller "bränna ut sig", men det är en depression det handlar om. Man kan inte föreställa sig hur dåligt man kan må. Depressionen handlar inte om att man gråter och är ledsen, det stadiet har man redan gått förbi. Den djupa depressionen handlar om att tappa ALL sin ork, och att inte känna några andra känslor än tunga, förtvivlade känslor.

Mina fragmentala minnen från hösten och framför allt december -09, var att jag var så oändligt trött. Ville bara sova, och somnade också allt som oftast. Kommer ihåg att jag en kväll SATT i soffan och somnade. Vaknade av att jag spillde ut mitt kaffe i knät! Många var de eftermiddagar då jag somnade när jag och killarna kommit hem. När killarna pyntade julgranen - låg jag på soffan och sov.

Mina föräldrar har också sagt att jag var så arg och irriterad, främst på barnen (stackars barn), men det upplevde jag inte själv.

Ett bevis på alla avsaknad av ork, var mina födelsedagspresenter. Jag fyller år 10 dec. alla de presenter jag fick -09, låg ouppackade i påsar på golvet i mitt sovrum, och där låg de många månader innan jag ens orkade ta upp dem ur påsarna.

I min blogg kommer jag fortsätta berätta om min utmattningsdepression, men jag vill berätta att jag idag mår bra (trots att jag sov extra mycket i morse). Jag äter fortfarande min antidepressiva medicin, men är sedan ca. 3 månader nere på lägsta dosen. Jag jobbar heltid och jag har mina killar hos mig varannan vecka. Livet fungerar. Jag märker dock fortfarande av att jag inte längre klarar av stress. Så för mig gäller det ännu mer än tidigare att försöka prioritera, och då prioritera det som verkligen är viktigt för mig.