När vi sitter och äter middag, berättar killarna att barnen i 2c, dvs. Oscars klass, har börjat spela med puttekulor! När Oscar förklarar visar det sig dock att de spelar på ett helt annat sätt än vad vi gjorde när vi var små.

Hade för mig att jag hade kvar mina puttekulor. I alla fall de i glas, jag sparade dem för att de kunde användas i någon kruka el. annat. Så ut i förrådet och kolla, och se - där fanns dem. Vilken koll! Imponerad själv.

Så in med 2 påsar med kulor och överraska barnen. Så nu är mina gamla puttekulor uppdelade på mina 3 killar. Får se hur länge det håller i sig att de ska spela med kulor.

Ja, det är så det känns nu.... Livet är lite botten, men som skrivet: "bryt ihop och kom igen"... så det är det jag ska göra. Jag ska tillåta mig att fortsätta "bryta ihop" idag, i morgon kommer jag igen. Med nya tankar, positiva tankar, får börja se saker som de är och göra det bästa av den situation jag har. Alltså i morgon kommer jag igen!!!

Husägarna förväntar sig ett pris på minst 3 milj...men de tror att det kommer gå ännu högre. Så jag tackar och bockar. Inget för en ensamstående...

Ibland känner jag bara att jag tar en liten 2:a, så får barnen bo med sin pappa. Men sen när jag sansat mig så inser jag att det är ju inte heller någon lösning. Jag har ju egentligen ett i-lands problem. Jag har ju nånstans att bo, och jag har ett bra hem! Så jag får bara gilla läget!! Idag är det surt - men det ska bli bättre.

Har förklarat för killarna, Peter bekymrad när jag inte är på topp, så med jämna mellanrum kommer han och klappar på mig, och säger "du ska inte vara ledsen mamma"....

Ja, ja..... vad är väl en bal på slottet???

Jag kan inte tänka klart, inte fokusera, är splittrad i tanken, mår kass, oroar mig, räknar, vrider och vänder...

Har inte kunnat sova bra alls i natt...

Igår fick jag ett medd. på fb som jag har väntat på. Jag har nämligen funnit ett hus som jag vill flytta till. Att de som bor i huset ska flytta har varit klart länge, men de har inte vetat hur de skulle göra med sitt nuvarnade hus. Sälja eller hyra ut? Så jag har väntat, och väntat och väntat - igår kom beskedet. De har beslutat sig för att sälja.

Jag kontaktade dem för länge sedan, hade väl en liten förhoppning om att de kanske var intresserade av att sälja utan att lägga ut det på marknaden, men nu ska det ut på marknaden. Vågar inte tänka på vad det kommer bli för pris, och framför allt vad det blir för pris om det blir budgivning.... Hur ska jag kunna vinna det??...

Jag bor inte alls dåligt, jag har ett bra, fint litet radhus, MEN läget. Ja, läget i sig är fint, precis vid ett stort friluftsområde, med grannar nära men ingen insyn. Ett av de bästa lägena i hela området. Ändå är det läget som är fel... Ligger inte jättelångt från barnens andra boende, barnens skola, barnens vänner, barnens fotboll etc, men ändå för långt. Dröjer lääänge innan killarna lätt kan förflytta sig själva. För att inte tala om allt körande som det blir, både för mig och barnens pappa. Vi kör ofta extra med grejor fram o tillbaka. Jag måste alltid köra till skolan, träningar, kompisar. Om vi kunde flytta, kunde barnen gå själva till skolan, till kompisar, till fotbollsträningen. Om de har glömt något hemma hos mamma eller pappa, är det bara att gå över och hämta det som fattas.

Jag tror att livet skulle bli så mycket lättare för oss alla. Men hur ska jag lösa detta??? Ser den bästa lösningen klart och tydligt framför mig, men ändå känns den så långt borta. Frustration, och jag blir ledsen.

Är i såna här lägen som jag funderar på om jag borde varit troende, haft en gud att be till om hjälp. Fast inte hjälper han väl till med huslån??? Han skulle nog bara ge mig styrka att acceptera den situation vi har idag... Det är inte det jag vill, fast hur ofta blir det som man vill??

Detta upptar hela min tankekraft just nu, jättejobbigt......

Trodde jag bara skulle få hem en kille efter matchen, men det var 2 som kom hem!!! Mina små hjärtan. Både Oscar & Axel kom hem till mamma. "jag ändra mig mamma" sa Axel när han kom innanför dörren. Känns extra bra att få hem Axel efter vår tråkiga dag igår.

Killarna var nöjda med matchen och lite uppspelta när de kom hem. De pratade i ett, och berättade om matchen, publiken etc, etc, etc.

Inte heller hade de frusit, trots att det blev rejält dimmigt ikväll, och därmed också rått och kallt. Killarna hade både Häckenmössor och halsdukar. Samt att mamma hade bett dem ta på sig underställ, vilket de gjorde utan protester! Trots att solen sken när de åkte.

Ibland är de helt fantastiska och allt funkar så bra, och ibland.... ja, det behöver jag inte ta igen... Fast jag får väl försöka tänka som så: jag ska vara tacksam och stolt när de är fantastiska. Tänk om de aldrig hade haft dessa stunder, utan bara varit jobbiga. DET hade inte varit kul.

Har precis lämnat alla killarna hos sin pappa. De ska gå på allsvensk fotboll. Häcken tar emot Mjällby på hemmaplan. Ni kan ju fundera över vilka mina killar hejar på. De är gul/svarta från topp till tå. Killarna hade stora förväntningar på en bra match, med vinst till Häcken. Tydligen slog de Mjällby med 6-1 eller nåt sånt vid förra mötet, därav de stora förväntningarna, samt att senaste vinsten mot Malmö också späder på förväntningarna.

Axel valde att helt skippa sin egen träning till förmån för matchen, annars var alternativet att han skulle träna och sedan få se andra halvlek av matchen. Fast han tyckte själv att jag ser hellre hela matchen, jag får ju ändå inte spela mina egna matcher. Dock bara ett konstaterande, inget gnäll! Han har inte heller tjatat något om att det är orättvist eller om att han ska få spela. KANSKE var det ändå en polett som trillade ner!!....

Blir så otroligt tyst när barnen försvinner. Oftast kommer också den där väldigt ensamma känslan. Dock inte idag, idag kändes det mest som jag pustade ut. För jag vet ju att om några timmar är de tillbaka igen, eller tja, i alla fall Oscar. De andra 2 valde att sova hos pappa i natt, och kommer därmed vid 8-tiden i morgon bitti.

Så nu ska jag plocka i och ur diskmaskinen. Vika torr tvätt och fylla tumlaren med den tvätt som nu är klar i tvättmaskinen...... Visst är det konstigt att det alltid finns något att göra...

Jag har tagit mig ett dopp. Visst låter det härligt. För mig låter det som jag badat utomhus vid en fin strand... om det ändå vore så.... Näe, jag och killarna har varit på Lundby badet.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det är äckligt i simhallar.... ska inte gå in närmre i detalj på alla saker i en simhall som är äckliga. Ibland är det dock bara att bita ihop och sätta på skygglapparna. Syftet med dagens besök i simhallen var att träna Peter lite extra på att flyta. Ingen lätt uppgift, framför allt inte när han måste vistas i 27-gradig bassäng istället för 32-gradig. Ja, ja...han flyter inte själv ännu, men har i alla fall fått lite extra träning.

De stora killarna är som fiskar i vattnet. Axel köpte sig simglasögon och höll sig som vanligt mer under vattnet än ovan. Oscar hittade som alltid kompisar att busa med. Cirka 1 timma var vi där, sedan behövde våra magar få mat. Ett besök på närliggande Mc Donalds för intagande av dagens lunch.

Nu har jag "tvingat" killarna att vara ute en stund, passa på när det åter igen är skönt väder ute. De yngre behöver man inte tvinga, men Axel behöver "tvingas", han var nyss här inne och frågade hur länge han måste vara ute.... Jag förstår om man inte har något att göra, då är det tråkigt att bara vara ute, men han håller ju på och sparkar på en fotboll - hans ständiga sysselsättning.

Själv är jag helt plötsligt bara SÅ trött. Har ingen energi i kroppen. Har precis tagit en kopp kaffe, men det får nog bli en till. Tror det fortfarande är sviter efter att ha varit en sträng mamma.....

Jaha, så försvann den sköna, trevliga dagen snabbare än man kan blinka. Slutet på dagen inte alls bra och jag är nu helt matt i hela kroppen. Samt att jag har en mycket besviken, arg, sur, ledsen stor son...

Hämtade hem Oscar från sin kompis vid 16, han gick upp till de andra barnen i "spel/tv-rummet", medan jag satte igång att vispa ihop en smet till pannkakan. Men inte ens den hann jag vispa ihop innan det bröt loss.... Det är alltså syskonbråket. Denna gången riktigt illa.

Hann knappt höra att det startade innan Oscar kommer rusandes ner för trappan och är riktigt ledsen. Han får knappt inte luft till att börja med. Oscar brukar ofta gråta, men då av ilska. Detta var ingen ilska, utan han hade ont. När han lugnat sig något, visar det sig att Axel sparkat honom.

Jag blir skogstokig. NÄRA att gå upp i atomer. Tyvärr inte första gången som Axel sparkar sina syskon. Ett beteende som inte på något vis är acceptabelt. Så trots flera tillsägelser vid tidigare tillfällen, och varningar, så har han inte fattat!!!...

Denna gången var det dock droppen. Det måste bli ett slut på sånt här. Självklart bråkar syskon, inget konstigt med det, men det finns gränser för hur man bråkar. Oscar använder sig att ett språk som inte är av denna världen, och det jobbar vi ständigt med att försöka förändra. Axels sparkar kommer inte så ofta, men de ska inte komma alls. Idag trodde jag faktiskt först att han hade sparkat av underarmen på Oscar, så ledsen som han var. Sen blev funderingen mer på att han hade fått en spricka. Tack o lov tror jag nu inte att det är någon skada.

Trots att jag blev så rosenrasande, så hejdade jag mig ganska så bra. Sa till Axel att jag skulle prata med pappa om detta och att vi tillsammans måste diskutera hur vi ska göra. När det gäller små saker som sker här, och därmed också små konsekvenser, så genomför jag dem självklart, utan att fråga Eric. Men det här kände jag är en stor, allvarlig händelse, som kan få ännu allvarligare följder, och då krävs det också större konsekvenser. Kände då att detta inte var något som jag kunde besluta själv.

Sa dock till Axel att jag tänkte dra in fotbollsmatcherna. Ringde Eric och informerade kort om vad som hade hänt, så han fick komma hit efter jobbet.

Så vi satt lugnt i soffan och pratade om detta. Tror inte Axel fattat hur farligt det är att sparkas. Vad hade hänt om Oscar hade råkat böja ner huvudet samtidigt som Axel sparkade? Ett förlåt betyder inget, om man inte också förändrar sitt beteende. Att säga förlåt o sedan fortsätta som vanligt är ingen lösning, och man lär sig ingenting. Detta har jag flera gånger förklarat för killarna.

Vi diskuterade vad konsekvensen kunde vara. Eric var inne på att ta ifrån Axel t.ex i-pod och förbjuda wii-spel, men det kände jag att det betyder inte tillräckligt mycket för honom. Det måste vara något som verkligen känns.

Så för att hitta en konsekvens som verkligen "svider", så måste det vara en längre konsekvens. Samt att vi under denna tiden måste kunna se att beteenden förändras. Annars får straffet/konsekvensen fortsätta. Så om jag hade valt hade det inte varit några matcher under denna säsongen, men självklart fortsatta träningar om Axel själv vill. Pappan var lite snällare, så vi kom överens om att han inte får spela de första 3 matcherna, samt träningsmatchen på måndag. Tidsmässigt innebär detta ett längre tid, eftersom de inte har match varje vecka. Så tidigast den 20 maj kommer Axel få vara med och spela match.

Hårt eller inte..... ja, inte vet jag. Men så är det.

Är helt matt efter all denna ilska, förtvivlan och ledsenhet. För man blir ledsen även om man är arg så man kokar. Har nu försökt förklara lite till för Axel, även om vi försökte förklara innan också. Jag tycker ändå att jag och Eric gjorde detta bra. Vi var så gott som överens, och det var INGA höga eller irriterade röster när vi pratade med Axel. Utan ett lugnt samtal där vi försökte förklara för honom. Förhoppningsvis förstår han, när hans känslor lägger sig lite.

Det sista jag sa till Axel idag när jag nattade honom, var att jag älskar honom och att detta inte var för att vi vill vara dumma mot honom. Förmodligen helt obegipligt för honom, men förhoppningsvis förstår han det en vacker dag....

Det är inte lätt att vara förälder, men det är vår uppgift...

Äntligen, uppehåll!!!! Visserligen helt grått ute, men det regnar inte! Är väl första gången på 3 dagar. Så jag skickade ut killarna, de behöver göra lite annat än bara få skärm-tid. Först fick Axel & hans bästa kompis Jakob gå ner till Willys och köpa ägg och mjölk åt mig. Helt fantastiskt när barnen helt plötsligt är så stora så de kan gå ner och handla lite småsaker. Vilken service!

Efter återkomst från Willys är de ute, och sparkar på en fotboll - såklart. Peter är ute och klättrar i träd... Får se om jag får plocka ner honom någonstans sedan. Oscar är hos sin bästa kompis, Tommie. Så jag har haft en dag "för mig själv". Inga problem när det är kompisar här, och definitivt inte när någon bror inte är hemma.

Så jag har grejat lite här hemma, självklart servat med lunch, men även hunnit med att skura badrummet, rengöra ugnsgallret och lite annat pyssel. Helt otroligt med antalet "borde" minskar känns det som.