för då hade jag inte överlevt. I alla fall inte om jag skulle lära ytterligare en unge att cykla........ Vilken prövning!

Alltså, Axel började cykla utan stödhjul före han fyllde 4 år, så han satte ribban...eller not. Han tyckte det var så roligt att cykla, han cyklade hela tiden, så när vi plockade bort stödhjulen behövde jag bara springa med honom 2 varv runt gården, sedan kunde han cykla.

Sen var det Oscars tur. Han började INTE cykla före han var 4 år. Har förträngt hur gammal han var, men jag tror det var den sommaren som han skulle fylla 5 år. Oscar var inte allt intresserad av att plocka av sina stödhjul, men av åkte de. Sen är det ju då som förälder att börja springa. Men hallå, då krävs det ju att ungen trampar.. Oj vad vi var osams. Jag kan inte låta det vara, när jag märker att han egentligen kan. När Oscar var som argast sa han: "mamma, jag kommer aldrig att cykla när jag blir stor, så VARFÖR ska jag då lära mig det?" Vad svara man på det, när man är irriterad??... Jo..." barn ska lära sig cykla, barn tycker om att cykla, cykla nu!!"

Pedagogiskt svar, eller hur?

Oscar lärde sig ockå ganska så fort, när vi väl hade slutat vara osams. Men sen cyklade han inte ändå. Jo, när mor- och farföräldrarna var här på besök. Då cyklade han fram och tillbaka 2 gånger, medan de tog kort. Sen frågade han om de hade fotat färdigt, så han kunde sluta cykla....

Men nu för tiden är det ju inga problem för Oscar att cykla.

Så var det då dax för vår "bebis", han som absolut inte vill cykla. Han har inte ens tyckt om att köra sparkcykel. Förra sommaren försökte vi några gånger, men inte tillräckligt mycket och ofta. Barnens far gjorde till och med ett försök, för jag tyckte det var hans tur eftersom jag sprungit med de andra 2. Det slutade med att de var så osams och arga, att Peter kallade sin pappa för Kadhaffi!! Sen slapp han cykelträna mer med sin pappa...

Nu är han allt för stor för att sitta i cykelsits, jag orkar inte cykla med honom där. Utan nu måste han komma igång o cykla. Är ju så tråkigt när man inte kan cykla iväg med barnen... Så igår bestämde jag att om det var uppehåll idag, så skulle vi cykelträna. Peter hoppades hela kvällen igår att det skulle regna idag.

Men det var uppehåll, så iväg hem till pappan, och hämta cykeln. Han fick börja på den minsta vi hade, dvs. en 12" vilket är alldeles för litet för honom. Men när man lätt har båda fötterna i marken riskerar man ju inte att välta. För om han hade vält, så hade det varit 100 steg tillbaka. Så vi åkte och pumpade däcken, sedan iväg till grusplanen nedanför skolan. Det tog ca. 30 minuter innan han ens gränslade cykeln. Suck!

Dessa 30 minuter gick åt till att bråka, fåna sig och vara arg. Jag kan erkänna att mitt tålamod håller inte för sånt, så även jag var arg! Till slut fick jag upp ungen på cykeln och efter ännu mer tjaft, så cyklade han. Allt detta jäkla bråk för inget! Han kunde ju, det visste jag ju. Räckte att springa med honom några vändor, och hålla ett finger i ryggen på honom, då trodde han att jag höll i honom.

Så, nu, äntligen, kan även vår lille man cykla. Han behöver dock träna mer innan man kan ut och cykla med honom. Han har inte riktigt kommit på det där med att bromsa, utan släpper i stället pedalerna och får lite "panik" när cykeln fortsätter.....

Så jag säger bara, TUR att jag inte har ytterligare 1 barn som jag ska lära cykla, för då hade jag nog inte överlevt.

Kan inte förstå hur jag fått så envisa barn.......