Lilla tonåren - har ni upplevt den som föräldrar??... Hualigen!

När Axel som är äldst hamnade i den, hade jag inte hört talas om den. Undrade bara vad som hände med min gosiga Axel. Han blev som förbytt. Läste sedan på lite grann, och fann då en period i barnens liv som kallas för lilla tonåren.

Om det är jobbigt när man går igenom denna lilla, hur blir det då när man kommer till den äkta?? Vågar inte tänka på det.

Peter den yngste har varit i sin värsta period i några månader redan. Han började mycket tidigare än sina bröder. Ibland blir man helt matt, och känner att jag orkar inte, jag skiter i att säga till honom och att "faightas" med honom....men hur blir det då senare? Om han inte lär sig nu vad som är acceptabelt eller inte, hur ska jag då kunna lära honom om några år?

Alla säger ju att alla 3 killarna är SÅÅÅÅÅ snälla, fantastiska, väluppfostrade, artiga, omtänksamma etc. Ja, jag tror jag hört alla superlativ om barnen. Självklart blir man stolt - fast det är ju så, att de blir inte så av sig själva.

Nu skulle vi egentligen varit hemma hos mamma och pappa, vilket killarna tycker om. Men dagen slutade med att jag bestämde att det var slut med det roliga och vi åkte hem.

När Peter blev tillsagd säger han först emot. DET retar mig, inte acceptabelt beteende. Vid nästa tillsägelse sätter sig ungen och räcker ut tungan åt mig!!!....DÅ blir jag gaaaalen. Så slut med allt kul, om man inte kan bete sig. Inget roligt för någon om det ska vara bråk hela tiden, så då åker vi hem och bråkar istället.

Jag blir tokig när jag måste hålla på o tjafsa med barnen. Att man ska behöva tjata eller tom behöva bli arg. Det är så jäkla tråkigt. Jag blir helt slut efteråt. Att man dessutom har en mormor & morfar som tycker "synd om barnen", gör ju inte att ens auktoritet blir större....

I dessa lägen tänker jag - jag ger f-n i det! Låt ungarna göra som de vill....

Men den tanken flyger bara förbi en millisekund. Jag vet ju vad jag måste göra och hur jag måste agera. Jag har mina krav när det gäller barnen. Om inte jag fostrar dem - vem gör då det??....

Som jag ofta säger i mitt arbete:

Föräldrars största uppgift är att fostra och lära sina barn

(Jäklar vad jag kan vara klok när det gäller andra...)

Hoppas nu på en bättre dag i morgon.