Äntligen kan man se min diskbänk! Tänk att så olika saker kan göra oss nöjda och glada. Med vår halvkassa sommar, har jag då och då passat på att få lite gjort här hemma. Inga akuta grejor, men sånt som ligger över en varje gång man ser det.... t.ex har jag städat skåp i köket, röjt o städat förrådet, städat o röjt spel/gästrum och idag har jag äntligen röjt iordning på min diskbänk och köksbänk.

Jag har en förmåga att lägga ALLT på min köksbänk, saker som jag måste "spara" men som jag inte riktigt vet var jag ska förvara. Tror att ni alla har nåt sånt ställe - ni vet ett ställe där man kan hitta div. olika konstiga saker blandat med t.ex nycklar, mobil, laddare etc.

Idag var jag så nere hos min kompis Pia, som har Pir 58, en butik fylld med fina saker. Hon hade fina trälådor, som jag kom på skulle passa bra på min köksbänk. Bara för att få lite ordning på röran. Så här blev resultatet:

För en del är det en självklarhet att köket ser ut något liknande det här - dvs. helt undanplockat... Jag vill ha det såhär, men har inte haft det såhär på flera år.... Så nu är jag lycklig och nöjd.

När jag mådde dåligt orkade jag helt enkelt inte bry mig. Saker lades ÖVERALLT, och då menar jag ÖVERALLT. Håller man inte ordning hela tiden, växer högarna och det blir ju bara värre och värre och värre - tills det är så mkt så man inte orkar bry sig för att det är så mycket.

Är man då en ordningsmänniska som jag egentligen är, så mår man ju dessutom ännu sämre av kaoset och oredan som blir. Man vet inte i vilken ände man ska börja, och energin finns inte att bara börja.

Är underbart att känna att den där lilla extra energin börjar finnas. Har saknat den såååå, under de här åren. Varit helt ofantligt jobbigt när man inte ens orkar med vardagens måsten. Att då orka med något extra har inte varit att tänka på. Nu orkar jag lite extra ibland, och när jag gör det ger det mer energi!

Men jag är försiktig. Jag tar baby-steps framåt. Aktar mig för att få bakslag. Jobbar hårt på att lära mig känna efter och att lyssna på alla signaler.

Undrar ibland hur lång tid det egentligen tog att bygga upp den ändå rejält djupa depression som jag fick. I slutet gick det ju käpprätt åt h-vete med en rasande fart. På bara några få veckor gick jag från att ändå klara av min vardag, till att knappt klara av att ta mig upp ur sängen....

Återhämtningen har nu tagit 1 1/2 år, varav lite drygt 1 år med antidepressiv medicinering och psykologsamtal. Redan för ca 8-9 månader sedan kände jag mig mkt starkare. I överenskommelse med min läkare, bestämde vi dock att jag skulle äta min medicin över hösten och vintern också. Sen har det bara fortsatt att gå uppåt. Jag blir starkare och starkare.

Det som är mest fashinerande är att jag ofta känner "nu är jag mig själv igen", men så går det några veckor, och så känner jag att jag ändå blivit ännu starkare. Jag kan glädjas, jag orkar!! Hur mycket starkare ska jag bli?

Samtidigt som jag också då blir lite rädd för hur jäkla dålig jag egentligen har varit.... vill aldrig mer hamna där. Aldrig mer bli så sjuk, aldrig mer låta det gå så långt.

Jag hoppas verkligen att jag lärt mig! För vilken nytta skulle den sjukdomen varit till annars?

Kunde inte somna i natt. Tankarna bara susade omkring i huvudet. Värdelöst. Släckte lampan vid 1, när klockan var 2.30 var jag fortfarande vaken. Var dock för trött för att orka gå upp. Vet ju att man ska gå upp för att bryta, när man bara ligger i sängen och inte kan somna....men var verkligen trött.

Hjärnan ville inte stänga av. Började fundera, och sedan bara snurrar det på.... Den ena tanken leder till den andra, och sen blir det också då och då oro eller olustkänslor i kroppen, och då tänker jag ännu mer. Suck.

Tänkte för första gången under semestern på jobbet..... gav ångest! Ärligt! Tänkte också på skolstart, start i förskoleklass, hur det ska fungera för killarna utan fritids, stress med tider, PENGAR..... ja, jag hann tänka miljoner tankar. Kan bara hoppas att jag har tänkt färdigt nu, så jag istället kan få njuta av ledighet och känna mig någolunda utvilad när allt drar igång.