Hade ett långt, allvarligt, förtroendefullt samtal med äldste sonen ikväll....

Ett samtal som gick rakt in i mitt mammahjärta, och SKAR djupa rispor.... Tungt att bära..

Sonen ledsen, bekymrad, orolig, dåligt samvete, etc, etc. Ja, han gav uttryck för många tråkigt känslor.

Är såååå tacksam att han känner förtroende för mig - att han kan, vill och vågar prata med mig!

Försökte bemöta hans funderingar klokt, och svara på hans frågor på ett lika klokt sätt. Försökte tillsammans med honom komma på kreativa lösningar.

Har bara tänkt på vårt samtal, som till sist var tvunget att avbrytas. Det var sent och en tidig dag väntar i morgon. Lovade att vi kan prata i morgon igen om han vill.

Sa vid några tillfällen att jag är ledsen, men att jag inte kan hjälpa....Jag vet inte hur.

Har tänkt på det. Klart jag kan försöka hjälpa, jag måste hjälpa, det är min förb-nnade skyldighet att hjälpa.

Det kommer inte bli lätt.... det kommer kosta dyrt (å då tänker jag inte på pengar).

Men jag MÅSTE. Jag måste våga, orka. Jag kan! Jag är stark! Jag får ta all hjälp jag kan finna!....