December för 2 år sedan är inget positivt minne. Jag var då på brant väg ner mot min djupa utmattningsdepression. Jag ska ärligt säga att jag inte kommer ihåg så mycket från hösten -09 och framför allt inte från december -09.

Jag har tänkt att jag ska skriva om min utmattningsdepression, dels är det ett sätt för mig att bearbeta det som hände och samtidigt kanske det kan hjälpa någon annan som är på väg att drabbas, är drabbad eller någon anhörig eller vän som ser varningssignaler...

Trots att jag själv jobbat inom psykiatrin och träffat otaliga människor med depression i olika stadier, så uppmärksammade jag själv inte ett enda tecken hos mig. Under min tid inom psykiatrin trodde jag att jag förstod hur dåligt dessa människor mådde, men jag hade inte en susning. Idag vet jag! Jag har verkligen blivit en erfarenhet rikare.

Ofta pratar man om att "gå in i väggen" eller "bränna ut sig", men det är en depression det handlar om. Man kan inte föreställa sig hur dåligt man kan må. Depressionen handlar inte om att man gråter och är ledsen, det stadiet har man redan gått förbi. Den djupa depressionen handlar om att tappa ALL sin ork, och att inte känna några andra känslor än tunga, förtvivlade känslor.

Mina fragmentala minnen från hösten och framför allt december -09, var att jag var så oändligt trött. Ville bara sova, och somnade också allt som oftast. Kommer ihåg att jag en kväll SATT i soffan och somnade. Vaknade av att jag spillde ut mitt kaffe i knät! Många var de eftermiddagar då jag somnade när jag och killarna kommit hem. När killarna pyntade julgranen - låg jag på soffan och sov.

Mina föräldrar har också sagt att jag var så arg och irriterad, främst på barnen (stackars barn), men det upplevde jag inte själv.

Ett bevis på alla avsaknad av ork, var mina födelsedagspresenter. Jag fyller år 10 dec. alla de presenter jag fick -09, låg ouppackade i påsar på golvet i mitt sovrum, och där låg de många månader innan jag ens orkade ta upp dem ur påsarna.

I min blogg kommer jag fortsätta berätta om min utmattningsdepression, men jag vill berätta att jag idag mår bra (trots att jag sov extra mycket i morse). Jag äter fortfarande min antidepressiva medicin, men är sedan ca. 3 månader nere på lägsta dosen. Jag jobbar heltid och jag har mina killar hos mig varannan vecka. Livet fungerar. Jag märker dock fortfarande av att jag inte längre klarar av stress. Så för mig gäller det ännu mer än tidigare att försöka prioritera, och då prioritera det som verkligen är viktigt för mig.

Idag är det luciadagen, och med den följer ju alla traditioner med luciatåg. Jag skulle vara på dagis kl. 7 för att se på yngste sonens luciatåg och sedan delta i efterföljande lussefika.

sååå, vad händer??? Jag gick o la mig rel. tidigt igår för att orka. Ställde klockan och telefonen på att ringa kl. 6. Läser lite i min bok och somnar sedan sött, före midnatt! När jag så vaknar idag - är klockan 8!!!!!

Kan ni fatta, jag missade sonens luciatåg. Barnens pappa ringde inte och hörde var jag befann mig någonstans. Ringde upp honom, kände mig sååååå usel. Varför ringde du mig inte, frågar jag. Näe, jag tittade efter dig i början, sen glömde jag bort det, men luciatåget var fint och Peter var så duktig och sjöng!.....

SÅ dåligt samvete jag har haft hela dagen. Har verkligen känt mig som världens sämsta mamma. Att försova sig till sonens luciatåg.... Så efter jobbet idag körde jag direkt hem till killarnas pappa. Alla killarna var glada att se mig som vanligt. De stora undrade varför jag kom o hälsade på, Peter fattade direkt. Han kramade om mig och jag bad om förlåtelse för att jag missade i morse. "det gör inget, mamma, det gör inget" och så grejade han med mitt hår och kramade mig. Flera gånger bedyrade han att det inte gjorde något. Sedan satt han i mitt knä och sjöng alla sångerna för mig. "så att du vet hur jag sjöng idag"..

Känner mig mycket bättre nu, efter att ha fått prata med Peter om det hela. Har hela dagen försökt att stärka mig själv genom att tänka på vad min psykolog sa till mig. Vid ett tillfälle var jag ledsen och orolig för vad min sjukdomstid hade gjort för skada för barnen. Då sa hon att en handling/händelse i sig kan göra skada, men det viktiga är hur man hanterar det hela efteråt.

Det har jag försökt tänka på idag.