Varför bloggar man? Tja, det kan man fundera över. Lite som att skriva dagbok, fast inte lika privat. En dagbok var ju något om man höll väl gömd och låst, som bara var för mig. Med dagboken kunde man verkligen dela allt. Jag har nog alltid tyckt om att "skriva av mig", jag skrev dagbok i många år. Tror jag var flitigast under tonåren, då det var mycket känslor och tankar som flög omkring, som behövde samlas ihop.

Jag har faktiskt eldat upp alla mina dagböcker.

Min blogg fungerar ju också lite som en dagbok, men jag väljer ju vad jag skriver. Jag skriver om vad som händer, om vad jag tycker och om tankar. Ser den som en bra anledning till att "stanna upp" lite grann. Att inte bara låta livet rusa förbi, utan att då och då försöka stanna upp, ta in allt som händer, NJUTA av det som händer och att faktiskt bli medveten om allt bra som ändå händer i mitt liv. Att också bli mer medveten om vad jag känner i olika stunder.

Nu när jag skulle sätta mig och skriva, visste jag inte vad jag skulle skriva om. Kändes just som vardagen bara rusar och livet rullar förbi. Så jag fick tänka till och känna efter. Kom då på att jag både igår och idag har såååå intensivt känt hur OÄNDLIGT mycket jag älskar mina 3 killar. Vilka underbara människor de är!

Självklart säger jag till dem varje kväll när jag nattar dem, att jag älskar dem. Även varje dag när jag lämnar dem på skolan och dagis, och gärna någon mer gång under de timmar vi är tillsammans på kvällen. Kom på att jag igår och idag har pratat lite extra mycket med främst de 2 stora killarna, om hur fantastiska jag tycker de är och hur otroligt STOLT jag alltid är över dem!

Jag hoppas att killarna känner att jag verkligen menar vad jag säger. Att det inte är något som man bara säger. Jag hoppas också att kärleken ger dem styrka att fortsätta vara de som de är!