Innan jag blev sjuk, stressade jag mycket. Hade många bollar i luften samtidigt. Gjorde flera saker samtidigt och mängder av saker i tanken hela tiden. Tyckte inte jag var så stressad, men det visade sig att det var jag.... Hösten innan jag blev sjuk sa min mamma flera gånger: "du är den mest stressade människan jag känner". Hörde vad hon sa, men det rann av mig som vatten på en gås.

Idag vet jag bättre. Om mamma säger så igen, är det en stark varningssignal för mig. Hoppas hon aldrig mer behöver kommentera det.

Försöker att inte stressa, och behöver egentligen inte försöka så mycket, för det fungerar inte längre. Kroppen säger ifrån direkt - magkatarren kommer som ett brev på posten och hjärnan verkar stänga av. Klarar bara att göra en sak i taget och kan bara hålla en sak i tanken i taget.

Försöker hålla mig i nuet, har lätt för att flyga iväg i tanken och oroa mig för sånt som skall komma.... nu är ett ypperligt exempel. Fick sms från min stackars kollega som brutit handleden och därmed kommer bli borta i några veckor... direkt gick min hjärna igång på högvarv, och började fundera över allt jag måste göra och hur det kommer bli.... trots att jag inte kan göra något åt detta idag. Jag får helt enkelt ta tag i detta i morgon..... men tankarna kommer ändå.

Hinner jag ringa återbud i morgon bitti? Vem kan hjälpa mig, då vår undersköterska är ledig. Vilka besök "måste" tas i morgon? Vilka besök i veckan ska prioriteras? (När 1 av 2 är borta, innebär det ju ombokningar även i min kalender) Måste komma ihåg att ringa samordnare för våra nätverk och avstyra nätverk på fredag, som skulle vara hos oss. Hur blir det med vecka 7? Kan mamma o pappa ställa upp, så jag i min tur kan ställa upp på jobbet? etc, etc, etc...

Blir trött på mig själv när det blir såhär, men jag jobbar på det.