Jaha, så försvann den sköna, trevliga dagen snabbare än man kan blinka. Slutet på dagen inte alls bra och jag är nu helt matt i hela kroppen. Samt att jag har en mycket besviken, arg, sur, ledsen stor son...

Hämtade hem Oscar från sin kompis vid 16, han gick upp till de andra barnen i "spel/tv-rummet", medan jag satte igång att vispa ihop en smet till pannkakan. Men inte ens den hann jag vispa ihop innan det bröt loss.... Det är alltså syskonbråket. Denna gången riktigt illa.

Hann knappt höra att det startade innan Oscar kommer rusandes ner för trappan och är riktigt ledsen. Han får knappt inte luft till att börja med. Oscar brukar ofta gråta, men då av ilska. Detta var ingen ilska, utan han hade ont. När han lugnat sig något, visar det sig att Axel sparkat honom.

Jag blir skogstokig. NÄRA att gå upp i atomer. Tyvärr inte första gången som Axel sparkar sina syskon. Ett beteende som inte på något vis är acceptabelt. Så trots flera tillsägelser vid tidigare tillfällen, och varningar, så har han inte fattat!!!...

Denna gången var det dock droppen. Det måste bli ett slut på sånt här. Självklart bråkar syskon, inget konstigt med det, men det finns gränser för hur man bråkar. Oscar använder sig att ett språk som inte är av denna världen, och det jobbar vi ständigt med att försöka förändra. Axels sparkar kommer inte så ofta, men de ska inte komma alls. Idag trodde jag faktiskt först att han hade sparkat av underarmen på Oscar, så ledsen som han var. Sen blev funderingen mer på att han hade fått en spricka. Tack o lov tror jag nu inte att det är någon skada.

Trots att jag blev så rosenrasande, så hejdade jag mig ganska så bra. Sa till Axel att jag skulle prata med pappa om detta och att vi tillsammans måste diskutera hur vi ska göra. När det gäller små saker som sker här, och därmed också små konsekvenser, så genomför jag dem självklart, utan att fråga Eric. Men det här kände jag är en stor, allvarlig händelse, som kan få ännu allvarligare följder, och då krävs det också större konsekvenser. Kände då att detta inte var något som jag kunde besluta själv.

Sa dock till Axel att jag tänkte dra in fotbollsmatcherna. Ringde Eric och informerade kort om vad som hade hänt, så han fick komma hit efter jobbet.

Så vi satt lugnt i soffan och pratade om detta. Tror inte Axel fattat hur farligt det är att sparkas. Vad hade hänt om Oscar hade råkat böja ner huvudet samtidigt som Axel sparkade? Ett förlåt betyder inget, om man inte också förändrar sitt beteende. Att säga förlåt o sedan fortsätta som vanligt är ingen lösning, och man lär sig ingenting. Detta har jag flera gånger förklarat för killarna.

Vi diskuterade vad konsekvensen kunde vara. Eric var inne på att ta ifrån Axel t.ex i-pod och förbjuda wii-spel, men det kände jag att det betyder inte tillräckligt mycket för honom. Det måste vara något som verkligen känns.

Så för att hitta en konsekvens som verkligen "svider", så måste det vara en längre konsekvens. Samt att vi under denna tiden måste kunna se att beteenden förändras. Annars får straffet/konsekvensen fortsätta. Så om jag hade valt hade det inte varit några matcher under denna säsongen, men självklart fortsatta träningar om Axel själv vill. Pappan var lite snällare, så vi kom överens om att han inte får spela de första 3 matcherna, samt träningsmatchen på måndag. Tidsmässigt innebär detta ett längre tid, eftersom de inte har match varje vecka. Så tidigast den 20 maj kommer Axel få vara med och spela match.

Hårt eller inte..... ja, inte vet jag. Men så är det.

Är helt matt efter all denna ilska, förtvivlan och ledsenhet. För man blir ledsen även om man är arg så man kokar. Har nu försökt förklara lite till för Axel, även om vi försökte förklara innan också. Jag tycker ändå att jag och Eric gjorde detta bra. Vi var så gott som överens, och det var INGA höga eller irriterade röster när vi pratade med Axel. Utan ett lugnt samtal där vi försökte förklara för honom. Förhoppningsvis förstår han, när hans känslor lägger sig lite.

Det sista jag sa till Axel idag när jag nattade honom, var att jag älskar honom och att detta inte var för att vi vill vara dumma mot honom. Förmodligen helt obegipligt för honom, men förhoppningsvis förstår han det en vacker dag....

Det är inte lätt att vara förälder, men det är vår uppgift...

Äntligen, uppehåll!!!! Visserligen helt grått ute, men det regnar inte! Är väl första gången på 3 dagar. Så jag skickade ut killarna, de behöver göra lite annat än bara få skärm-tid. Först fick Axel & hans bästa kompis Jakob gå ner till Willys och köpa ägg och mjölk åt mig. Helt fantastiskt när barnen helt plötsligt är så stora så de kan gå ner och handla lite småsaker. Vilken service!

Efter återkomst från Willys är de ute, och sparkar på en fotboll - såklart. Peter är ute och klättrar i träd... Får se om jag får plocka ner honom någonstans sedan. Oscar är hos sin bästa kompis, Tommie. Så jag har haft en dag "för mig själv". Inga problem när det är kompisar här, och definitivt inte när någon bror inte är hemma.

Så jag har grejat lite här hemma, självklart servat med lunch, men även hunnit med att skura badrummet, rengöra ugnsgallret och lite annat pyssel. Helt otroligt med antalet "borde" minskar känns det som.

Påsken är över för denna gången, jag vet. Men här lever den kvar lite grann. Igår åt vi nämligen lite "påskmat". Jag och killarna har ju inte spenderat påsken tillsammans, och så kände jag för att äta lite mer påskmat. Nu är killarna så stora så de uppskattar det mesta i matväg, det är roligt.

Så jag fixade lite buffé:

Förutom detta, även lite morotsstavar och små cocktailtomater. Till detta dracks såklart påskmust. Peter som är yngst har ännu inte riktigt fått igång sina smaklökar och uppskattar än så länge bara "barnmaten", men Oscars favorit var nog toasten och Axels favorit var kräftomeletten.

Som vanligt är jag alltid rädd att det finns för lite mat, men inte då... Maten ovan var för mig och 3 killar.... Så vi bjöd hit barnens pappa för att hjälpa oss att äta lite grann. När jag ringer till honom säger jag att jag är ju så kass på att planera. Näe, säger han då, du är ju jättebra på att planera. När jag tänkte efter - så är det ju sant. Jag är bra på att planera, men däremot är jag väldigt dålig på att beräkna.

Fast heller åt det hållet att det blir för mycket, än att det blir för lite.

Gott var det i alla fall.