Ja, så är det.... om 6 dagar är min medicin slut, och tanken är att jag nu ska klara mig utan. Jag känner mig redo! Underbara känsla!

Det är över 2 år sedan jag fick min utmattningsdepression diagnostiserad, självklart hade jag mått uselt långt innan dess, men det är för drygt 2 år sedan som jag fick/tvingades ta emot hjälp. Jag mådde så otroligt dåligt, kunde knappt ta mig ur sängen. Att ta på sig kläder var ett stort projekt som krävde mycket ork. Så blev jag "tvingad" av mina föräldrar och min chef att söka hjälp. Sökte hjälp på den vårdcentral som ligger närmast, men kände att jag blev så dåligt bemött, så jag klarade till och med av att bli lite arg. Efter att ha fått en bokad tid nästkommande dag, gick jag hem i förtvivlan och ilska. Jag kontaktade min chef och frågade om min fd. chef och tillika läkare på vår vårdcentral kunde tänka sig att ta emot mig. Det kunde han!!! Så när jag kom hem bokade jag av min tid jag hade fått.

Min fd. chef tog emot mig sent, jag har för mig att jag skulle vara där vid 17.45, vårdcentralen stängde på den tiden vid 18. När jag efter mycket vånda klev in på jobbet, så var det endast en vikarie på plats, vilket var skönt. Jag var inte ens uppskriven i tidboken, utan fick förklara att jag jobbar där på bvc och att jag skulle träffa en av våra läkare. Jag blev kvar i ca. 1 1/2 timme, oj vilket jobbigt besök. Jag grät och grät och grät. Så svårt det var att berätta för en annan människa hur dåligt man egentligen mår. Framför allt när man är van vid att alltid hålla skenet uppe.

Både jag och min läkare var överens om att jag behövde mediciner. Så dagen efter började jag medicinera med antidepressiva. Vi var också överens om att jag inte ska skötas av min egen arbetsplats, och trots att jag egentligen borde skötas på primärvårdsnivå, så fick jag en remiss till psykiatrin på Lundby sjukhus. Där jag sedan dess har haft min läkare.

Detta skedde i början av januari 2010, nu är det slutet av februari 2012 och jag är redo att klara mitt liv utan min medicin. Redan i våras började jag att trappa ner min medicin, självklart i samråd med min läkare. I slutet av sommaren var jag nere på lägsta dos, men vi var överens om att behålla den under hösten som ett skydd.

Jag har haft en del motgångar under hösten, och jag har klarat av dem!!! Det är en skön känsla!

Nu hoppas jag bara att jag i fortsättningen kommer få behålla mitt välmående. Om jag inte skulle det, och istället börja må dåligt någongång igen, hoppas jag att jag ser varningssignalerna. För jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer må så dåligt som jag gjorde i januari 2010.

 

Maria T

22 februari 2012 21:55

KRAM!

http://www.lavida.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är ju hemma och sjukskriven denna veckan. Veckan började JOBBIGT, hade ju sån ofantligt otrevlig yrsel. Kände mig sketfull, tror tom. jag tog extra steg och gick emellanåt väldigt bredbent för att hålla balansen.   Idag har varit en bra dag! I al...

mot denna yrsel jag har drabbats av? Ingenting.   I söndags började det. Var så gräsligt yr hela dagen. Trodde jag skulle svimma... Höll mig mest sittande i soffan eller liggande i sängen. Igår var det bättre. Inte bra, men mycket bättre. Id...

Nu har jag gjort det - dragit i bromsen.   Har känt mig ok, ärligt! Men så idag..... har inte haft någon ork alls.... har dessutom känt mig svimfärdig hela dagen. Knappt kunnat sitta upp. Har känts som när jag känner av mitt låga blodtryck. Bruka...

.... med den lilla, lilla trädgården bor den lilla, lilla "tanten"...   Men jäklar i min låda vad mycket det är att göra även om huset o trädgården är väl så liten.....   Har idag rensat hängrännorna, välbehövligt kan jag lova... (det ser m...

Hmm, precis de orden fick jag höra i em när jag efter jobbet uträttat ett ärende på posten.   Å det är ju dessutom precis så som jag kände/känner mig.... helt slut!... Att jobbet kan köra helt slut på en..   Åkte sedan raka vägen och hämta...