GP skriver just nu en artikeserie om den mer eller mindre obefintliga psykiatrivården för barn och ungdomar här i Göteborg. En väldigt ledsam och skrämmande läsning. Jag har ju själv jobbat inom psykiatrin och sett hur oerhört betydelsefull sluten vården är när människor mår dåligt. Där räddar man verkligen liv!

I artikeln idag skriver man att var 4:e barn drabbas av någon form av psykisk ohälsa under sin uppväxt. Var 4:e barn!!! Det känns som det är allt för många! Har det varit så här illa innan? Inte om jag har läst rätt. Vad är det som händer? Vad är det för värld som vi lever i? För visst är det både arv och miljö som ger den psykiska ohälsan.

Psykisk ohälsa kan ju vara så mycket, depressioner, personlighets störningar, psykoser, ätstörningar etc, etc, etc. Vilken oerhörd hjälplöshet och förtvivlan för dels de barn och ungdomar som drabbas och för deras föräldrar. Tänk att desperat behöva hjälp till sitt barn, och inte kunna få hjälpen.

Blir rädd när jag läser om detta, och tycker det är så tragiskt. Den psykiska ohälsan ökar inom hela befolkningen. Varför är det så? Vad kan jag göra, för att "skydda" mina barn på bästa sätt?

Om vi någongång skulle vara någon av dessa familjer som har barn eller ungdomar som mår så psykiskt dåligt, så hoppas jag verkligen att jag kan se varningstecknen. Att jag är betydligt bättre på att uppmärksamma dem hos mina barn - än vad jag var på att uppmärksamma dem på mig själv. För trots mina år inom psykiatrin, märkte jag själv INGENTING när jag dundrade rätt ner i min utmattningsdepression. Det var en av de saker som jag nog tyckte var jobbigast med att bli sjuk, att jag trot all min kunskap, ändå inte kunde märka nåt på mig själv. Fast det är väl tyvärr det som är en del allt som leder rakt in i utmattningsdepressionen.

Håller alla tummar att jag ska lyckas "skydda" mina barn. Att stärka dem och ge dem bästa förutsättningar. Om det ändå inte räcker - att jag ser varningssignalerna, eller att jag verkligen tar till mig, om någon annan signalerar till mig.

Att vara förälder innebär ibland ofattbart ansvar under resten av mitt liv!

Att komma hem, och varva ner - det är underbart! Visserligen som alltid massor att greja med här hemma, men jag känner ingen stress. Bara kunna lufsa omkring och göra lite här och lite där, det som man känner för.

Jag blir ju en sååååå mycket bättre mamma, när jag är nere i varv. Orkar säga till killarna på ett vettigt sätt. Orkar till och med säga till flera gånger innan jag skriker..... Orkar dessutom även ha överseende med vissa saker och helt enkelt strunta i dem. De känns gott!

Det är mycket nu på jobbet. Dagarna går verkligen i ett. Gör det som är viktigast. Hinner inte tänka efter....

I måndags när jag var själv var det extra mycket. Gjorde mest saker på "rutin". Fick idag frågan av min undersköterska: "hur har du bokat här? Barnet har flera tider, vilken gäller"????.... Jaaa, vad vet jag? Kom inte ens ihåg att jag hade grejat med det barnets bokningar eller pratat med någon förälder till det barnet..... Bokade idag ett barn till vårdcentralen för läk.bed När jag sedan skulle efterhöra hur det hade gått, kom jag inte ihåg vilket barn det var jag hade bokat.... Kom ihåg varför jag hade bokat, men det tog mig en bra stund att komma på vem det gällde.

Brukar ha mer koll på jobbet, men jag antar att den hårda arbetsbelastningen tar ut sin rätt. Samt att min hjärna skyddar sig själv, för att inte "koka över". Jag gör det jag måste, och när det är gjort är det helt borta ur min hjärna. Kanske bra på ett vis?!

När det går i ett på jobbet, är det därför extra underbart att komma hem och få varva ner!

Jag älskar att vara hemma och lufsa omkring i mina mjukisbyxor!