I samband med att jag blev sjuk, så har jag inte bara ätit medicin. När jag mådde lite bättre och började återfå lite styrka och kraft, så var jag ju också tvungen att titta över mitt liv. Hur levde jag egentligen, vad var det som inte fungerade?

När man mått så ofattbart dåligt, så kan man ju inte bara medicinera och sedan gå tillbaka till livet precis som det var. Då kan man ju räkna ut med bakdelen hur det kommer gå.... Så det var bara att se på sitt liv. Vad kunde jag förändra och hur skulle det kunna gynna mig själv.

Dels bestämde jag mig för att prata med barnens pappa och se vad han sa om att flytta vår yngste kille från det dagis han då gick på. Han var på ett underbart kooperativ - men med ett kooperativ följer ju också många timmars arbete som skall utföras där. Min och ex:ets avtal var att han betalade avgifterna (då han har betydligt mycket mer pengar än jag har) och jag gjorde de flesta arbetsinsatserna. Det innebar bl.a att man då och då hade städvecka, man skulle städa hela dagis varje kväll efter jobbet och i snitt 2 kvällar skulle man också åka och handla. De veckor jag hade städvecka, hade jag självklart inte barnen, men jag hade verkligen inget liv och ork alls. Barnens far tyckte att vi kunde byta dagis, så Peter sattes upp i kö för kommunalt dagis.

Vi önskade plats på det dagis som ligger i anslutning till de stora killarnas skola, så alla skulle hämtas och lämnas på samma ställe. Jag räknade ut att det tjänade jag ca. 15 minuter på vid varje hämtning och lämning. Detta innebar alltså 30 minuter om dagen, dvs. 2 1/2 timme varje vecka då jag har barnen. (För att då inte tala om all tid jag fick då jag inte behöver "arbeta" på dagis).

Innan jag blev sjuk så var det ett stressmoment VARJE morgon. Peter hade frukost på dagis kl. 8, de stora killarna började skolan kl. 8 och jag började jobba kl. 8. Det går inte riktigt ihop sig. Visserligen har jag flex-tid, men jag blev ju alltid stressad på morgonen. Barnen kom alltid i tid, men jag kom alltid sent. Så jag ändrade min arbetstid, och de dagar då jag lämnar barnen börjar jag inte innan 8:15, och behöver därmed inte stressa.

Sen har jag också bestämt att jag inte alltid ska vara så jäkla "duktig". En av de tråkigaste sysslorna för mig är ju att laga mat. Så jag bestämde att de veckor jag har killarna är det hämtmat som gäller 1 dag i veckan!

Jag slutade att sitta i skolrådet, och tjänade mer tid till mig själv...

Jag slutade att sälja smycken på homeparty. Visserligen roligt och en liten extra inkomst då och då, men det tog också kraft, energi och tid från mig. Alla 3 saker som jag inte hade.

Sen har jag också gått i samtalsterapi hos en psykolog.

Jag har också försökt lära mig "good enough" - men det är svårt, jättesvårt!!!.... Jag jobbar på det hela tiden.

Jag har kanske förändrar mer saker i mitt liv, men detta är förändringar som verkligen gjort skillnad.

Ja, så är det.... om 6 dagar är min medicin slut, och tanken är att jag nu ska klara mig utan. Jag känner mig redo! Underbara känsla!

Det är över 2 år sedan jag fick min utmattningsdepression diagnostiserad, självklart hade jag mått uselt långt innan dess, men det är för drygt 2 år sedan som jag fick/tvingades ta emot hjälp. Jag mådde så otroligt dåligt, kunde knappt ta mig ur sängen. Att ta på sig kläder var ett stort projekt som krävde mycket ork. Så blev jag "tvingad" av mina föräldrar och min chef att söka hjälp. Sökte hjälp på den vårdcentral som ligger närmast, men kände att jag blev så dåligt bemött, så jag klarade till och med av att bli lite arg. Efter att ha fått en bokad tid nästkommande dag, gick jag hem i förtvivlan och ilska. Jag kontaktade min chef och frågade om min fd. chef och tillika läkare på vår vårdcentral kunde tänka sig att ta emot mig. Det kunde han!!! Så när jag kom hem bokade jag av min tid jag hade fått.

Min fd. chef tog emot mig sent, jag har för mig att jag skulle vara där vid 17.45, vårdcentralen stängde på den tiden vid 18. När jag efter mycket vånda klev in på jobbet, så var det endast en vikarie på plats, vilket var skönt. Jag var inte ens uppskriven i tidboken, utan fick förklara att jag jobbar där på bvc och att jag skulle träffa en av våra läkare. Jag blev kvar i ca. 1 1/2 timme, oj vilket jobbigt besök. Jag grät och grät och grät. Så svårt det var att berätta för en annan människa hur dåligt man egentligen mår. Framför allt när man är van vid att alltid hålla skenet uppe.

Både jag och min läkare var överens om att jag behövde mediciner. Så dagen efter började jag medicinera med antidepressiva. Vi var också överens om att jag inte ska skötas av min egen arbetsplats, och trots att jag egentligen borde skötas på primärvårdsnivå, så fick jag en remiss till psykiatrin på Lundby sjukhus. Där jag sedan dess har haft min läkare.

Detta skedde i början av januari 2010, nu är det slutet av februari 2012 och jag är redo att klara mitt liv utan min medicin. Redan i våras började jag att trappa ner min medicin, självklart i samråd med min läkare. I slutet av sommaren var jag nere på lägsta dos, men vi var överens om att behålla den under hösten som ett skydd.

Jag har haft en del motgångar under hösten, och jag har klarat av dem!!! Det är en skön känsla!

Nu hoppas jag bara att jag i fortsättningen kommer få behålla mitt välmående. Om jag inte skulle det, och istället börja må dåligt någongång igen, hoppas jag att jag ser varningssignalerna. För jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer må så dåligt som jag gjorde i januari 2010.