Rubriken stämmer inte för mig!! Men kl är 9, här sitter jag med dagens andra kopp kaffe. Har precis kommit hem från simskoleavslutning för Peter.

Vilken kille! Det var en mental gräns han skulle komma över. Efter att ha varit en av de försiktigaste av alla barnen, så vände det total förra gången. Idag hoppade han, simmade - med stor ryggdyna o sockerbitar, liten ryggdyna o sockerbitar, bara sockerbitar och 4 meter utan några som helst hjälpmedel! Jag är så stolt och glad för hans skull! Hur stolt han är kan ni bara föreställa er. När det gäller hans utveckling inom vattenvana o simkunskap så stämmer uttrycket: "plötsligt händer det"

Såå, vad ska jag då göra resten av dagen? Dagen blir väldigt lång när man är igång redan kl. 7 på morgonen och inte behöver åka till jobbet. Jag ska ta det lugnt, läsa i min bok, gosa med kaninen. Ska också åka iväg och handla lite till när vi ska göra godis. Tänkte passa på att åka iväg snart. Jag är ju vaken och skönt att få det gjort innan det blir tjockt med folk i affären.

Det känns som det kan bli en bra dag!

De här godingarna fick följa med hem idag. Jag älskar skumtomtar. Dessa ska dock inte ätas som de är, utan jag har tänkt göra lite julgodis. Det ska bli skumtomtefudge, som jag förhoppningsvis rör ihop i helgen. Sen tänkte jag göra Rocky Road, men det gör jag tillsammans med barnen. Enkelt att bara röra ihop, och är starkt beroendeframkallande!

Om man googlar på depression får man oändligt med träffar. När jag mådde riktigt dåligt gjorde jag det, och ja visst, jag kände igen mig i det mesta.....

Symtom på depression kan vara:

• nedstämdhet, inget känns meningsfullt
• svårt att påbörja och ta itu med saker
• sämre minne
• svårt att koncentrera sig
• rastlöshet
• ångest
• lättirriterad
• känsla av att vara värdelös
• skuldkänslor
• dålig aptit
• trött, trots att man sover
• sömnproblem

De flesta av dessa punkterna stämde in på mig... var dock inte rastlös, hade inga sömnproblem eller någon ångest. Är tacksam för att jag inte hade ångest, då jag vet hur jobbig ångest kan vara. En person som har ett ångestanfall tror verkligen att den kommer dö!....

Men livet var verkligen GRÅTT och mörkt, kan inte beskriva det bättre. Kroppen var som om den var gjord av bly, vägde fler ton. Att äta fanns inte på världskartan. Jag isolerade mig, vägrade prata med någon i telefon, skötte viss kontakt med föräldrarna och min chef via sms el. mail.

Att komma tillbaka efter detta är en lång och tung resa. Jag vill aldrig mer må så dåligt, men nu när jag har gjort det, så hoppas jag att jag har lärt mig något av det! (annars vore man dum....)

Jag har läst att 50 % av de som haft riktig depression riskerar att återinsjukna, så det gäller att vara vaken på signaler, samt att lära sig känna igen signalerna på att nåt inte står rätt till.

Ni kanske tror att ni inte känner någon som varit riktigt deprimerad, men ca. 10 % av befolkningen har någon gång i livet en depression.......

Så var vi hemma igen. Ja, vi... det är alltså jag och min snoriga näsa. Skriver vi, för det känns inte som det vore någon förlust om den ville flytta till någon annan just nu. Är sååå trött på att snora och att inte kunna andas ordentligt. Men den här infektionen borde vända nu.... Den har ju varit här på besök i 1 vecka, dax att hälsa på någon annan. Tur det bara är 1 arbetsdag kvar denna veckan. Det är lite lättare att snora och känna sig kass när man är hemma.

Läste ut en bok igår kväll:

Omdömet om den, blir att den var lättläst och kort!.... Så mycket mer har jag egentligen inte att säga. Den tillförde inte något...

Vet inte vem som ska få följa med mig ner i sängen i kväll. Får botanisera i min boklåda och se vad som kan locka. Har dessutom varit en sväng på Emmaus och inhandlat 6 "nya" böcker! Började bli lite tunt i lådan, och det är bra att det alltid finns olika sorter att välja på. För man är ju sugen på olika saker att läsa. 

Så har jag nu sovit ca. 90 minuter på soffan, och även hunnit titta på Uppdrag Granskning. Idag handlade det om Breivik och folk som tycker som honom, skrämmande.

Kvällens fundering handlar dock om det man kan läsa i tidningarna och ser på nyheterna. Det gäller mordet på 4-åringen i Ljungby. Man har kommit fram till att det var en 10-åring som mördade honom... Utredningen är därmed avslutad och det blir ju inget åtal eftersom en 10-åring är ju långt ifrån straffmyndig.

Hur kommer det sig att en 10-åring kan ta livet av någon annan? Fruktansvärt! Vad är det som gjort att detta barn blivit den person den är idag? Jag är övertygad om att vi alla föds goda! Det måste vara vår miljö som präglar vissa individer med elakhet och ondska. Vilka hemska handlingar eller ord kan skapa sånt här? Jag är nämligen övertygad om att våldsamma spel och filmer inte gör att barn agerar såhär, för i så fall skulle vi varje vecka se barn som mördar.

Visst inverkar filmerna och spelen, men det måste vara så mycket mer i barnets närmsta vardag. Eller vad tror ni?

Man blir bara så ledsen, självklart för familjen till 4-åringen skull, men även för 10-åringens skull. Ett barn ska inte få lova att "formas" till att blir en mördare. (förstå mig rätt, jag tror självklart inte att föräldrarna till 10-åringen med mening skapat en mördare, men jag kan inte låta bli att undra över hur vardagen sett ut i det hemmet)

När livet visar oss dessa mörkaste sidor, är man så oändligt tacksam över det man själv har.

Den här jobbiga förkylningen håller mig i ett järngrepp. Är helt matt o slut. I em. hade jag bara 2 besök, ett vid 14 och ett vid 16. Familjen som skulle komma vid 16 känner jag, och pappa i familjen är hemma alltid. Så idag gjorde jag nåt jag inte brukar göra. Jag ringde o frågade om de kunde tänka sig att flytta tiden. Pappa i familjen hörde ju hur jag lät, så det var inga problem. Suveränt! Så jag tog mitt besök kl. 14, sen stämplade jag ut och gick hem!!! Visserligen ökar minuset på flex-kontot, men det får vara så just nu. Alternativet är väl annars att jag blir ännu värre och inte orkar ta mig till jobbet alls.

Så nu ska jag brygga te, och sedan krypa ner under filten i soffan. Stor risk att jag snart sover. Tänkte passa på att påbörja nästa bok.

Igår läste jag ut den här:

För er som gillar Läckberg, Tursten, Anna Jansson, så rekommenderar jag denna. Det tog inte speciellt lång tid att läsa ut den här.

Nu till nästa bok: "Brinna, bli bränd, glöda igen", ni kan ju gissa vad den handlar om!!!.....

Jag läser ju både skönlitteratur och en del fakta, denna kommer kanske mer räknas som fakta. Får se efter jag har läst den.

Hoppas alla ni andra också får åka hem från jobbet snart och krypa ner under era filtar! 

December för 2 år sedan är inget positivt minne. Jag var då på brant väg ner mot min djupa utmattningsdepression. Jag ska ärligt säga att jag inte kommer ihåg så mycket från hösten -09 och framför allt inte från december -09.

Jag har tänkt att jag ska skriva om min utmattningsdepression, dels är det ett sätt för mig att bearbeta det som hände och samtidigt kanske det kan hjälpa någon annan som är på väg att drabbas, är drabbad eller någon anhörig eller vän som ser varningssignaler...

Trots att jag själv jobbat inom psykiatrin och träffat otaliga människor med depression i olika stadier, så uppmärksammade jag själv inte ett enda tecken hos mig. Under min tid inom psykiatrin trodde jag att jag förstod hur dåligt dessa människor mådde, men jag hade inte en susning. Idag vet jag! Jag har verkligen blivit en erfarenhet rikare.

Ofta pratar man om att "gå in i väggen" eller "bränna ut sig", men det är en depression det handlar om. Man kan inte föreställa sig hur dåligt man kan må. Depressionen handlar inte om att man gråter och är ledsen, det stadiet har man redan gått förbi. Den djupa depressionen handlar om att tappa ALL sin ork, och att inte känna några andra känslor än tunga, förtvivlade känslor.

Mina fragmentala minnen från hösten och framför allt december -09, var att jag var så oändligt trött. Ville bara sova, och somnade också allt som oftast. Kommer ihåg att jag en kväll SATT i soffan och somnade. Vaknade av att jag spillde ut mitt kaffe i knät! Många var de eftermiddagar då jag somnade när jag och killarna kommit hem. När killarna pyntade julgranen - låg jag på soffan och sov.

Mina föräldrar har också sagt att jag var så arg och irriterad, främst på barnen (stackars barn), men det upplevde jag inte själv.

Ett bevis på alla avsaknad av ork, var mina födelsedagspresenter. Jag fyller år 10 dec. alla de presenter jag fick -09, låg ouppackade i påsar på golvet i mitt sovrum, och där låg de många månader innan jag ens orkade ta upp dem ur påsarna.

I min blogg kommer jag fortsätta berätta om min utmattningsdepression, men jag vill berätta att jag idag mår bra (trots att jag sov extra mycket i morse). Jag äter fortfarande min antidepressiva medicin, men är sedan ca. 3 månader nere på lägsta dosen. Jag jobbar heltid och jag har mina killar hos mig varannan vecka. Livet fungerar. Jag märker dock fortfarande av att jag inte längre klarar av stress. Så för mig gäller det ännu mer än tidigare att försöka prioritera, och då prioritera det som verkligen är viktigt för mig.

Idag är det luciadagen, och med den följer ju alla traditioner med luciatåg. Jag skulle vara på dagis kl. 7 för att se på yngste sonens luciatåg och sedan delta i efterföljande lussefika.

sååå, vad händer??? Jag gick o la mig rel. tidigt igår för att orka. Ställde klockan och telefonen på att ringa kl. 6. Läser lite i min bok och somnar sedan sött, före midnatt! När jag så vaknar idag - är klockan 8!!!!!

Kan ni fatta, jag missade sonens luciatåg. Barnens pappa ringde inte och hörde var jag befann mig någonstans. Ringde upp honom, kände mig sååååå usel. Varför ringde du mig inte, frågar jag. Näe, jag tittade efter dig i början, sen glömde jag bort det, men luciatåget var fint och Peter var så duktig och sjöng!.....

SÅ dåligt samvete jag har haft hela dagen. Har verkligen känt mig som världens sämsta mamma. Att försova sig till sonens luciatåg.... Så efter jobbet idag körde jag direkt hem till killarnas pappa. Alla killarna var glada att se mig som vanligt. De stora undrade varför jag kom o hälsade på, Peter fattade direkt. Han kramade om mig och jag bad om förlåtelse för att jag missade i morse. "det gör inget, mamma, det gör inget" och så grejade han med mitt hår och kramade mig. Flera gånger bedyrade han att det inte gjorde något. Sedan satt han i mitt knä och sjöng alla sångerna för mig. "så att du vet hur jag sjöng idag"..

Känner mig mycket bättre nu, efter att ha fått prata med Peter om det hela. Har hela dagen försökt att stärka mig själv genom att tänka på vad min psykolog sa till mig. Vid ett tillfälle var jag ledsen och orolig för vad min sjukdomstid hade gjort för skada för barnen. Då sa hon att en handling/händelse i sig kan göra skada, men det viktiga är hur man hanterar det hela efteråt.

Det har jag försökt tänka på idag.