Varannan vecka dyker den upp, denna, den värsta kvällen. Det är alltid så första kvällen utan killarna. Efter att ha haft fullt hus i 1 vecka, är det väldigt tomt att komma hem första kvällen när de åkt till sin pappa.

Har nu levt med mina killar varannan vecka i snart 5 år, och ändå vänjer man sig aldrig. Verkar inte som det blir bättre, i alla fall inte när det gäller denna första kvällen.

Denna första kvällen får jag aldrig något gjort. Känns som all luft och ork tagit slut, tack o lov att det bara är temporärt. Ofta kommer jag på mig själv att bara sitta och stirra ut i luften.

I morgon kommer jag igen, med nya krafter och ny energi.

Nu ska jag bara finnas.....och längta efter mina killar....