Fick mig en tankeställare igår.... och ett "klargörande" av det idag....

Har precis börjat läsa boken om Jessica Anderssons uppväxt, När kalla nätter plågar mig med minnen om hur det var. På sidan 11 står det: ....Men om en mamma inte kan ta ansvar för sina barn, kommer barnen försöka ta ansvar för sin mamma. Så blev det för mig.....

Detta var ett förtydligande av det jag såg och reagerade med sorgsenhet över igår. Igår var jag och mina 3 killar för att köpa lösgodis. När vi kommer dit möter vi den store killens klasskamrat. En kille som har det jobbigt, han är 1 år äldre, då han har fått gå om förskoleklassen. Han var väl inte mogen att börja sitta stilla i en skolbänk. Ännu i år 3 har han en vuxen person som "punkt-markerar" honom hela skoldagarna. Exakt vad han har för svårigheter vet jag inte, det har ju inte skolan rätt att prata om, men jag kan misstänka någon form av ADHD eller liknande.

Hans pappa är inte heller frisk. Vad det är med honom vet jag definitivt inte, eftersom jag inte sett hur han beter sig speciellt mycket, men av det lilla jag har sett, så har han antagligen en utvecklingsförsening, eller så har han fått någon hjärnskada av t.ex någon olycka. Oavsett vilket, så verkar han ha lägre nivå än sonen med stora svårigheter.

Klasskompisen, pappan och klasskompisens lillebror (som går på dagis) var i godisaffären. Där inne plockar mina stora killar själva, vår 6-åring plockar också själv, förutom på de högsta hyllorna, dit han inte når. När det är något som han vill ha där, så ber han om hjälp. Klasskompisen gick med påse och sked och plockade åt sin pappa..... Pappa pekade och sa hur många han ville ha av de olika sorterna. Ibland frågade klasskompisen om pappan verkligen skulle ha de sorter han pekade på, eftersom pappan (enl. pojken) inte gillade dem...

Blev så sorgsen av att se dem på detta viset. När de sedan gick där ifrån, var det barnen som bar matkassen tillsammans, pappan bar ingenting. Visst ska man hjälpas åt.... men här var det inte hjälpas åt. Här var det att vara förälder till sin förälder.

Många tankar for genom huvudet efter detta. Tänkte mest på denna stackars 11-åring. Hur ska han få det så bra som möjligt, när han inte har det stöd han behöver? Han behöver ju dessutom MER stöd än de flesta. Hoppas innerligt att denna familjen har stöd från socialen. Framför allt att barnen får extra stöd.....

Har inte kunnat sluta tänka på den familjen.....

Vilken dag.....ahhhhh....blir tokig! Känns som en sån där dag då jag skulle vilja svälja huvudet och byta kropp!!!... Har PMS så det skriker om det... Inte roligt, varken för mig eller barnen.

Har precis haft en fight med min snart blivande 10-åring. Blir vansinnig på barn som tjafsar emot!!!... Trots att man "varnar" för konsekvenser, så fortsätter han om och om igen.

Så eftersom tjafset inte tog slut, blev det ingen fotbollsträning....

Ni ska inte tro att jag har en lyckligare 10-åring här hemma....

Ahhhhhh.....ta bort mig!!