Det går ett program på kanal 9 som heter Maniska samlare. Har ni sett det? Om man inte har sett det, kan man inte ens föreställa sig hur dessa människor lever, som lider av samlarmani. I programmet talar man om det som en sjukdom, och det är en sjukdom, ett stort handikapp för dessa människor och deras anhöriga.

I kväll har jag tittat på det, samtidigt som jag har städat ur mitt städskåp......

Mitt städskåp innehåller sånt som man förväntar sig i ett städskåp, dammsugare, rengöringsgrejor etc. Men det är också ett skåp där det lätt hamnar ett och annat, som man bara behöver lägga någonstans....

Vissa saker kanske egentligen har en plats någon annanstans, men ofta lägger man ifrån sig saker där det går snabbast. Så från det skåpet har jag idag städat och rensat div. olika saker. Helt otroligt vad det är lätt att bara lägga ifrån sig saker där - de syns ju inte för andra då. Man kan ju ibland fundera på hur många sekunder det hade tagit att lägga tillbaka dem på "rätt ställe" från början.....

Ja, ja...alla har vi våra fel och brister.... Men oj vad fint o ordentligt det är i mitt städskåp just nu!

I samband med att jag blev sjuk, så har jag inte bara ätit medicin. När jag mådde lite bättre och började återfå lite styrka och kraft, så var jag ju också tvungen att titta över mitt liv. Hur levde jag egentligen, vad var det som inte fungerade?

När man mått så ofattbart dåligt, så kan man ju inte bara medicinera och sedan gå tillbaka till livet precis som det var. Då kan man ju räkna ut med bakdelen hur det kommer gå.... Så det var bara att se på sitt liv. Vad kunde jag förändra och hur skulle det kunna gynna mig själv.

Dels bestämde jag mig för att prata med barnens pappa och se vad han sa om att flytta vår yngste kille från det dagis han då gick på. Han var på ett underbart kooperativ - men med ett kooperativ följer ju också många timmars arbete som skall utföras där. Min och ex:ets avtal var att han betalade avgifterna (då han har betydligt mycket mer pengar än jag har) och jag gjorde de flesta arbetsinsatserna. Det innebar bl.a att man då och då hade städvecka, man skulle städa hela dagis varje kväll efter jobbet och i snitt 2 kvällar skulle man också åka och handla. De veckor jag hade städvecka, hade jag självklart inte barnen, men jag hade verkligen inget liv och ork alls. Barnens far tyckte att vi kunde byta dagis, så Peter sattes upp i kö för kommunalt dagis.

Vi önskade plats på det dagis som ligger i anslutning till de stora killarnas skola, så alla skulle hämtas och lämnas på samma ställe. Jag räknade ut att det tjänade jag ca. 15 minuter på vid varje hämtning och lämning. Detta innebar alltså 30 minuter om dagen, dvs. 2 1/2 timme varje vecka då jag har barnen. (För att då inte tala om all tid jag fick då jag inte behöver "arbeta" på dagis).

Innan jag blev sjuk så var det ett stressmoment VARJE morgon. Peter hade frukost på dagis kl. 8, de stora killarna började skolan kl. 8 och jag började jobba kl. 8. Det går inte riktigt ihop sig. Visserligen har jag flex-tid, men jag blev ju alltid stressad på morgonen. Barnen kom alltid i tid, men jag kom alltid sent. Så jag ändrade min arbetstid, och de dagar då jag lämnar barnen börjar jag inte innan 8:15, och behöver därmed inte stressa.

Sen har jag också bestämt att jag inte alltid ska vara så jäkla "duktig". En av de tråkigaste sysslorna för mig är ju att laga mat. Så jag bestämde att de veckor jag har killarna är det hämtmat som gäller 1 dag i veckan!

Jag slutade att sitta i skolrådet, och tjänade mer tid till mig själv...

Jag slutade att sälja smycken på homeparty. Visserligen roligt och en liten extra inkomst då och då, men det tog också kraft, energi och tid från mig. Alla 3 saker som jag inte hade.

Sen har jag också gått i samtalsterapi hos en psykolog.

Jag har också försökt lära mig "good enough" - men det är svårt, jättesvårt!!!.... Jag jobbar på det hela tiden.

Jag har kanske förändrar mer saker i mitt liv, men detta är förändringar som verkligen gjort skillnad.

Ja, så är det.... om 6 dagar är min medicin slut, och tanken är att jag nu ska klara mig utan. Jag känner mig redo! Underbara känsla!

Det är över 2 år sedan jag fick min utmattningsdepression diagnostiserad, självklart hade jag mått uselt långt innan dess, men det är för drygt 2 år sedan som jag fick/tvingades ta emot hjälp. Jag mådde så otroligt dåligt, kunde knappt ta mig ur sängen. Att ta på sig kläder var ett stort projekt som krävde mycket ork. Så blev jag "tvingad" av mina föräldrar och min chef att söka hjälp. Sökte hjälp på den vårdcentral som ligger närmast, men kände att jag blev så dåligt bemött, så jag klarade till och med av att bli lite arg. Efter att ha fått en bokad tid nästkommande dag, gick jag hem i förtvivlan och ilska. Jag kontaktade min chef och frågade om min fd. chef och tillika läkare på vår vårdcentral kunde tänka sig att ta emot mig. Det kunde han!!! Så när jag kom hem bokade jag av min tid jag hade fått.

Min fd. chef tog emot mig sent, jag har för mig att jag skulle vara där vid 17.45, vårdcentralen stängde på den tiden vid 18. När jag efter mycket vånda klev in på jobbet, så var det endast en vikarie på plats, vilket var skönt. Jag var inte ens uppskriven i tidboken, utan fick förklara att jag jobbar där på bvc och att jag skulle träffa en av våra läkare. Jag blev kvar i ca. 1 1/2 timme, oj vilket jobbigt besök. Jag grät och grät och grät. Så svårt det var att berätta för en annan människa hur dåligt man egentligen mår. Framför allt när man är van vid att alltid hålla skenet uppe.

Både jag och min läkare var överens om att jag behövde mediciner. Så dagen efter började jag medicinera med antidepressiva. Vi var också överens om att jag inte ska skötas av min egen arbetsplats, och trots att jag egentligen borde skötas på primärvårdsnivå, så fick jag en remiss till psykiatrin på Lundby sjukhus. Där jag sedan dess har haft min läkare.

Detta skedde i början av januari 2010, nu är det slutet av februari 2012 och jag är redo att klara mitt liv utan min medicin. Redan i våras började jag att trappa ner min medicin, självklart i samråd med min läkare. I slutet av sommaren var jag nere på lägsta dos, men vi var överens om att behålla den under hösten som ett skydd.

Jag har haft en del motgångar under hösten, och jag har klarat av dem!!! Det är en skön känsla!

Nu hoppas jag bara att jag i fortsättningen kommer få behålla mitt välmående. Om jag inte skulle det, och istället börja må dåligt någongång igen, hoppas jag att jag ser varningssignalerna. För jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer må så dåligt som jag gjorde i januari 2010.

ja, en bokmal alltså. Nu har jag läst ut ytterligare 2 böcker. Eftersom det gått fort, kan ni själva räkna ut att jag tyckte det var bra böcker. Såna som man inte vill lägga ifrån sig, och när man ser att sidorna börjar ta slut, får man nästan separationsångest....

Först läste jag ju då Denise Rudberg, Ett litet snedsprång. Den har jag redan nämnt i mitt förra inlägg som handlade om böcker. Hon skriver nu en genre som kallas för elegant-crime. Boken skiljer ju sig från de andra böckerna hon skrivit, som mest handlat om relationer. Här är det lite spänning och man får fundera över vem den skyldige kan vara. Åter igen har Denise fått mig fast...

Efter att ha läst den, dök jag ner i min boklåda som jag ju fyllde på lite grann för någon vecka sedan. Nästa val blev När blodsbanden brister av Hanna Svensson. Som ni ser är det en sann berättelse, och oj vilken berättelse.... Den väcker mycket känslor. Man blir både ledsen, förtvivlad och ARG! Ska det få gå till så här i vårt samhälle??... En hemsk bok, men läsvärd och tänkvärd!

Har nu i eftermiddag varit på möte inne vid Järntorget. Åkte där ifrån vid 17, och då var det en del trafik, men det flöt på ganska så bra. Fick stå ganska så länge vid ett rödljus, men när man kom ut på de större lederna så rullade det på.

Varje gång jag måste vara på andra sidan älven, är jag sååå tacksam för att jag inte gör detta dagligen. Är en otrolig förmån att kunna jobba i relativ närhet till sitt hem. Det tar mig ca. 10 minuter att köra till jobbet. Det tar ca. 10 minuter mellan jobbet och barnens skola och dagis. Så mycket värt!

Tid är en mycket dyrbar sak! Tid är nåt, som jag tror att vi alla upplever att vi har ont om. Hur man än gör så finns det bara 24 timmar på varje dygn. Vilket för mig, oftast är alldeles för lite.... Alltid handlar det om prioriteringar, vad man skall göra med sin tid. Tänk om tiden kunde vara oändlig för den lilla människan...

Pratade idag med en pensionerad kollega, som är inne och jobbar lite extra på vårdcentralen. Hon sa till mig: "nu lever jag, det finns ett annat liv än detta. Att inte komma hem och vara helt slut, att konstant var trött....." Svårt att tro, men så kan det visst vara.

Självklart längtar jag till den dagen då jag har mer tid och framför allt mer ork!... Fast samtidigt har jag lärt mig den hårda vägen, att det gäller att försöka ta vara på här och nu! Självklart ska man sträva framåt och drömma och längta, men det är så oerhört viktigt att hinna känna och vara här och nu. En klok människa har sagt: "livet är det som pågår medan vi är upptagna med att göra upp andra planer" (John Lennon)

Detta är så sant. Om man BARA planerar och siktar framåt, riskerar man att missa det som sker just nu!

Igår kväll började det... kände mig inte alls bra. Fick så jäkla ont i magen efter middagen, och det satt i i flera timmar. Så även idag på morgonen, har haft svårt att stå helt upprätt, utan vill böja mig.... känns lite bättre då. Så idag blev det vård av mig själv.

• Ont högt upp i magen, mellangärdet
• Uppblåst och bubblig i magen
• Illamående

Vad blir det för diagnos på dessa symtom????

Vet inte om ni alla försöker ställa diagnos på er själva, eller om det är en yrkesskada. Jag trodde först att jag blivit magsjuk, Oscar var ju dålig i förra veckan. Fast jag blev aldrig "dålig" i magen och fick spendera extra tid på toaletten.

Sen funderade jag över magkatarr. Har ju haft det vid några tillfällen i mitt liv, men har ändå inte upplevt mig så stressad att jag borde få det just nu. Samt att när jag haft magkatarr tidigare har det svidit rejält i magen efter att jag ätit eller druckit, men det har gått över på någon halvtimme. Samt att det onda inte riktigt sitter på samma ställe som det brukar. Därför tveksam till denna diagnos, har ändå varit på apoteket och köpt Omeprazol. Brukar få köra en kur när jag har magkatarr, och det hjälper gott. Tänkte att det kan väl inte skada i alla fall.

Ringde sen till jobbet och sa att jag räknar med att komma i morgon. Vill inte att det skall vara någon magsjuka, och det verkar ju absolut inte så. Lättare att leva med magkatarr. Men så när jag pratar med en jobbarkompis så säger hon: men du har ju gallsten!..... Jag åt lax igår precis innan jag fick så jäkla ont i magen.

Hon har själv ont av gallsten då och då, och hon berättade att läkarna först trott att hon hade magkatarr!!!.... Så skadad som jag är, fick jag då googla på gallsten och friska upp mina kunskaper. Mina symtom stämmer väl med gallsten..... Så vem vet?

Fast så är det alltid när man ska "diagnostisera" något, symtomen stämmer in på så mycket! Tur jag inte är doktor!

Jag läser ganska så mycket. Blivit bra mycket mer sista året, dels för att jag mår bra igen och har ork och lust att läsa. Dels för att killarna är större och jag då och då kan ta mig en halvtimme att läsa!!!! Innan läste jag bara på toaletten när jag hade barnen, samt självklart halva nätterna när jag egentligen borde sovit....

Är lite slö med att direkt uppdatera här på bloggen vad jag har läst, så här kommer de 3 sista:

Exit Kalahari är en sann berättelse, såna gillar jag! Den handlar om 2 svenska kvinnor som är med om en olycka i Kalahari. De omskrivs i svenska pressen som försvunna. Jag hade inte något minne av att detta har hänt och att jag har läst eller hört om det. Men en intressant historia att läsa. Man får följa bådas berättelser och upplevelser av vad som hände dem, de dygnen de var "försvunna" i Kalahari.

De andra 2 är skrivna av Denise Rudberg, en av mina favoriter. Började läsa böcker av henne denna hösten, och jag är FAST! Dessa två böckerna ingår i en triologi, och jag har läst dem alla, i rätt ordning. Visserligen skulle man kunna läsa dem helt fristående, men man får ju extra sammanhang om man läser dem i rätt ordning. Hon fångar en och man vill bara veta mer om hennes karaktärer.

Nu håller jag på med en annan bok av Denise, och detta är en kriminalare/deckare. Sånt som jag egentligen verkligen gillar! Så med hennes sätt att verkligen få liv i karaktärerna, så är den boken jag läser nu, en sån som är svår att lägga ifrån sig. Tydligen skall det också bli en triologi, jag vet inte om den andra boken är släppt ännu. Får kolla upp detta, men just nu är jag fullt sysselsatt med Ett litet snedsprång

Ja, vi nöjer oss inte med halkan utomhus, utan idag gav vi oss in för att halka omkring lite mer. Dock med skridskor på fötterna. De stora killarna skall ha idrottsdag i veckan som kommer, och då är det skridskoåkning som gäller. Så idag var det lika bra att få fram utrustningen och se vad som passade. ALLT passade!!! Oftast brukar de ha vuxit ur både det ena och andra, men allt passade. Visserligen på det berömda håret, men det var ok för 1/2 dags idrottsdag!

Så idag blev det några timmar i ishallen. De stora killarna har blivit riktigt duktiga, trots att vi åker typ 2 gånger varje år.... Men det är nog så, att om man har lärt sig en gång, så kan man. Lilleman kämpade på med stöd, men sedan släppte vi ifrån oss det, och han tog sig fram ändå. Visserligen sakta, men ändå.

Även jag fick ju vara med på isen. Inget sitta vid sidan o fika, där inte! Killarna tycker det är kul när man är med dem!

Jösses vad mycket folk det var där idag. Kö för att komma in. Fullt på isen, men trots det inga hemska krockar! Jag jobbar ju i Tuve och idag kändes det som halva Tuve hade tagit sig till just denna ishallen....

Efter vi åkt färdigt fick jag komplettera med skridskoskydd till Axel, och en skruv till Oscars hjälm. Så nu är killarna redo för idrottsdagen som kommer!