Det finns ju ett ordspråk som lyder: man ska inte kasta sten när man sitter i glashus!.....

Så sant, så sant!

Idag tänkte jag faktiskt så vid 2 olika tillfällen. Olika kommentarer till mig, som jag mottagit under de senaste veckorna. Idag hade jag kunnat uttala ovanstående ordspråk! Kanske man ska tänka sig för innan man säger något, eller kanske man ska tänka sig för efter man sagt något, så man själv inte gör samma sak?

Vet inte vilken strategi som är bäst att följa, det är väl upp till var och en att fundera ut.

Fast det låg låååångt fram på min tunga att säga något, så avstod jag! Då blev jag faktiskt lite stolt över mig själv! Tänkte att det hade väl inte blivit bättre av det. Jag hade nog bara uppfattats som en bitter människa. I alla fall är det så jag kände, när jag såg sånt som jag själv fått kommentarer om. Självklart då hos de personer som sagt till mig...

Försöker själv att tänka efter mer än 1 gång, innan jag kommenterar något.... ibland fungerar det, och ibland kastar jag också sten i det där huset!

Senaste böckerna som jag läst:

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk, är ett relationsdrama. Om ni inte förstått det, så kan jag berätta att jag gillar relationsdrama.

Bara vanligt vatten av Kajsa Ingermarsson. Gillar Kajsa Ingemarsson, i denna boken skriver hon dessutom 2 böcker... boken handlar om en författare och man får även ta del av den bok som författaren skriver. Otroligt att skriva 2 böcker, att hålla ordning på 2 historier och komma på intressanta utvecklingar...

För några dagar sedan fick jag en kommentar här på bloggen från en läsare som heter Magdalena. Hon hade av en slump hamnat på min blogg och börjat läsa. Häftigt att någon man inte känner, blir så berörd av det man skriver, så de känner att de behöver skriva feedback till mig!

Magdalena har en egen blogg: www.alldelesunderbar.bloggagratis.se

Magdalena skrev till mig, att läsa mina inlägg om min utmattningsdepression, var precis som att läsa om sig själv. Konstig känsla att läsa något en helt främmande person har skrivit, och det är som en kopia av sig själv.

Också häftig känsla, att människor som jag inte känner läser min blogg! Trodde att det mest var mina stackars vänner, som plågade sig igenom mina inlägg. Att det var de som tog del av min vardag, mina tankar - ja mitt liv helt enkelt. Häftigt att man kan dela det med andra än de man känner.

Att det jag upplever som "grå vardag" ändå kan locka andra människor att vilja läsa. Det är häftigt!!

Efter jobbet idag stack jag iväg till Van Hao för lite hälsovård. Van Hao är ju massör och driver din hälsa center. Vi får lov att gå 7 gånger/år och få halvkroppsmassage. Jobbet betalar. Bra att vara rädd om sina anställda.

Som jag skrivit tidigare här på bloggen, så är det ju djupmassage och akupressur som gäller. Ingen risk att man somnar då inte! Men det gör gott efteråt. Tyckte inte jag hade ont någonstans, men kände att området runt min högra skuldra var inte att leka med, och där fick han lägga mycket tid idag.

Efteråt är man lite mör, och jag FRYSER. Fryser alltid efter jag fått massage, så jag fyller på med varmt kaffe inombords och snart blir det vetevärmare i sängen.

Ja, så känns det när det är kväll nr 2. Dvs. kväll nr 2 utan mina barn. På dagarna märker jag ju inte av det, för då är jag ju på jobbet och barnen på dagis och skola som vanligt. Det är på kvällarna som det märks och känns.

Som ni läste igår är kväll 1 INTE rolig. Kväll nr. 2 börjar orken och initiativkraften återvända. Jag har inte gjort mycket i kväll, (måste man det??) men jag har i alla fall inte bara suttit och stirrat rakt ut i luften...

Snart ska jag krypa ner i sängen, undra vad det kan bli för hemska drömmar i natt?

För inte kan jag väl ha sån tur att jag kan få sova en sömn som ger vila?

De sista 6 nätterna har jag drömt fruktansvärda mardrömmar. Hemska så jag vaknar eller måste tvinga mig själv att vakna. När jag vaknar är jag fortfarande rädd, trots att jag vet att det var en dröm...

Natten som gick var det dags igen... drömde att någon försökte ta sig in här hemma hos mig, för att skada mig. Hörde hur personen gick runt huset och tittade in genom mina fönster, medan jag hade gömt mig. Hörde sedan hur personen började borra, för att ta bort låset på min dörr och ta sig in. Samtidigt som jag i panik försökte ringa polisen, fast då fungerade såklart inte telefonen....

Vaknade och kände ett verkligt obehag. Trodde jag hade sovit länge, för det kändes som drömmen hade hållit på länge, men när jag tittade på klockan visade det sig att jag bara hade sovit 45 minuter.. Dock så verklig obehagskänsla och riktigt rädsla, så jag vågade inte somna om igen. Ville inte heller gå upp, trots att det var det som kändes mest lockande. Visste ju att jag var tvungen att få lite sömn om jag skulle orka med min arbetsdag idag. Till slut varvade jag nog ner igen och kunde somna om. Fast min usla nattsömn innebar såklart att jag försov mig lite grann idag....

Har varit jobbiga nätter i snart 1 vecka. Kan bero på att jag slutat med min antidepressiva medicin. Mardrömmar kan vara ett utsättningssymtom. HOPPAS verkligen det går över snart. För det är inte trevligt med alla dessa hemska känslor, och det är inte trevligt att vara mer eller mindre "död" på jobbet....

Varannan vecka dyker den upp, denna, den värsta kvällen. Det är alltid så första kvällen utan killarna. Efter att ha haft fullt hus i 1 vecka, är det väldigt tomt att komma hem första kvällen när de åkt till sin pappa.

Har nu levt med mina killar varannan vecka i snart 5 år, och ändå vänjer man sig aldrig. Verkar inte som det blir bättre, i alla fall inte när det gäller denna första kvällen.

Denna första kvällen får jag aldrig något gjort. Känns som all luft och ork tagit slut, tack o lov att det bara är temporärt. Ofta kommer jag på mig själv att bara sitta och stirra ut i luften.

I morgon kommer jag igen, med nya krafter och ny energi.

Nu ska jag bara finnas.....och längta efter mina killar....

Ikväll kom min yngste son, snart 6 år, och lade armarna om min hals. Sen säger han:

Mamma, vet du vad jag tycker är allra viktigast?

Näe.

Att leva!