Har vårkänslorna kommit? Har förstått att det idag varit "jättevarmt" och skönt ute!.... Så gott som alla som kommit till oss idag, har delat med sig till oss och berättat om hur skönt det är ute....Inte har jag kännt det! Fast visst har jag sett genom mitt fönster att det varit soligt hela dagen.

Såna här dagar önskar jag att jag hade ett jobb där jag fick möjlighet att vara ute lite mer. Har helt missat det sköna vädret, men det verkar ju lovande på väderleksrapporter, det kommer bestå under helgen! För hur ofta är det inte så, att det är fint när man jobbar och sedan när man väl är ledig så är det sämre...

Fast jag fick nog lite vårkänsla ändå. På vägen hem, stannade jag nämligen till och tvättade bilen. Alltid trevligt att ha en ren bil att köra omkring i. Känns ju så tröstlöst när man tvättar och sedan är bilen precis lika svart av salt när man är hemma igen... Samt det här att tvätta och få en fin bil - som man sedan inte kommer in i för att dörrarna har frusit fast...... men den är ju fin att titta på...

Nu är det mörkt utanför fönstret igen. Längtar till helgen, då även jag kan få ta del av solljuset och värmen!

Att känna känslor är inte självklart! För de flesta kanske det är självklart att man känner. Men för oss alla som varit djupt deprimerade är det inte så. Att ha varit djupt deprimerad innebär att man inte känner något. Man orkar inte ens vara ledsen..... att vara deprimerad innebär inte att vara ledsen, för att vara ledsen är att känna något. Att vara djupt deprimerad innebär att inte känna något.

Hela ens liv är bara MÖRKT och SVART. Man är helt blank, både utvändigt och invändigt. Går inte att förklara, och antagligen inte att förstå, för den som aldrig varit där.....

Idag när jag kom hem från jobbet, kände jag underbara känslor! Kände mig avslappnad, dagens arbete var utfört. Kände mig hoppfull, då det var ljust ute och näst intill ljummet i luften. Kände dofter, som påminner om att våren är i antågande. Såg mina 3 krokusar som snart slår ut, och kände lycka. Kändes bara underbart gott att vara hemma i mitt älskade hem och i min lilla trädgård.

Blir så glad av att kunna känna positiva känslor. Är nästan så att jag "sparar" på dem. Har helt enkelt också blivit mycket bättre på att uppmärksamma vad jag känner. Något som min depression lärde mig!

Att vara förälder - vilket oändligt ansvar! Man tappar nästan andan när man tänker på allt vad det innebär att vara förälder.

Finns väl inte en enda känsla som man inte känner under sitt föräldraskap: glädje, ilska, lycka, oro, nervositet, pirrighet, sorg, värme etc, etc, etc. Listan över alla känslor som föräldraskapet frambringar är evighetslång.

Denna veckan har jag inte barnen, men jag är ändå ALLTID mamma. Så idag var min praktiska uppgift att direkt när jag kom hem från jobbet, brygga 2 kannor kaffe, för att sedan leverera fika-korg till Oscars fotbollsträning. Dessutom har jag under kvällen återanmält Peter till simskolan.

När det gäller känslolivet är jag ständigt mamma, och jag är alltid med mina killar i tankarna.

Åren går så gräsligt fort, och det händer sååå mycket.... Gäller verkligen att försöka fånga dagen! För tiden som är nu kommer aldrig tillbaka!

Här kommer därför ett foto från "förr". En tid då det inte var tungt att bära sina barn. Då man fick små, korta, mulliga bebisarmar halvägs runt halsen när man kramades. Då man kunde lukta på sin underbart doftande bebis!!!..

Att lämna bostaden vid 7.30 på morgonen och komma hem 12 timmar senare, är inte min favoritsyssla. Tiden mellan jag stängde min dörr tills jag öppnade den igen, bestod av att transportera sig till och från jobbet och dess emellan arbeta. Varannan måndag gör jag dessa mysiga arbetspass. Inte nåt som jag önskar, men vad gör man inte för att ha möjlighet att vara mer med sina barn....

Finns nog i alla fall ingen som helst risk att jag skulle bli arbetsnarkoman.

Jag gillar mitt jobb. Kul arbetsuppgifter och en bra arbetsplats med BRA arbetskamrater, så där finns det inget att klaga på. Men med åren, har jag insett att jag är en "hemma" tjej, eller kanske tant????...

Älskar att vara hemma och bara softa. Blir inte mycket tid till det när man kommer hem vid 19.30 och är helt slut i både kropp och knopp. Nu ska jag städa kaninens bur, det blir allt som blir gjort denna kväll. Får bli väl så!

Hoppas ha mer ork och tid i morgon, efter avslutad arbetsdag!

Fick mig en tankeställare igår.... och ett "klargörande" av det idag....

Har precis börjat läsa boken om Jessica Anderssons uppväxt, När kalla nätter plågar mig med minnen om hur det var. På sidan 11 står det: ....Men om en mamma inte kan ta ansvar för sina barn, kommer barnen försöka ta ansvar för sin mamma. Så blev det för mig.....

Detta var ett förtydligande av det jag såg och reagerade med sorgsenhet över igår. Igår var jag och mina 3 killar för att köpa lösgodis. När vi kommer dit möter vi den store killens klasskamrat. En kille som har det jobbigt, han är 1 år äldre, då han har fått gå om förskoleklassen. Han var väl inte mogen att börja sitta stilla i en skolbänk. Ännu i år 3 har han en vuxen person som "punkt-markerar" honom hela skoldagarna. Exakt vad han har för svårigheter vet jag inte, det har ju inte skolan rätt att prata om, men jag kan misstänka någon form av ADHD eller liknande.

Hans pappa är inte heller frisk. Vad det är med honom vet jag definitivt inte, eftersom jag inte sett hur han beter sig speciellt mycket, men av det lilla jag har sett, så har han antagligen en utvecklingsförsening, eller så har han fått någon hjärnskada av t.ex någon olycka. Oavsett vilket, så verkar han ha lägre nivå än sonen med stora svårigheter.

Klasskompisen, pappan och klasskompisens lillebror (som går på dagis) var i godisaffären. Där inne plockar mina stora killar själva, vår 6-åring plockar också själv, förutom på de högsta hyllorna, dit han inte når. När det är något som han vill ha där, så ber han om hjälp. Klasskompisen gick med påse och sked och plockade åt sin pappa..... Pappa pekade och sa hur många han ville ha av de olika sorterna. Ibland frågade klasskompisen om pappan verkligen skulle ha de sorter han pekade på, eftersom pappan (enl. pojken) inte gillade dem...

Blev så sorgsen av att se dem på detta viset. När de sedan gick där ifrån, var det barnen som bar matkassen tillsammans, pappan bar ingenting. Visst ska man hjälpas åt.... men här var det inte hjälpas åt. Här var det att vara förälder till sin förälder.

Många tankar for genom huvudet efter detta. Tänkte mest på denna stackars 11-åring. Hur ska han få det så bra som möjligt, när han inte har det stöd han behöver? Han behöver ju dessutom MER stöd än de flesta. Hoppas innerligt att denna familjen har stöd från socialen. Framför allt att barnen får extra stöd.....

Har inte kunnat sluta tänka på den familjen.....

Vilken dag.....ahhhhh....blir tokig! Känns som en sån där dag då jag skulle vilja svälja huvudet och byta kropp!!!... Har PMS så det skriker om det... Inte roligt, varken för mig eller barnen.

Har precis haft en fight med min snart blivande 10-åring. Blir vansinnig på barn som tjafsar emot!!!... Trots att man "varnar" för konsekvenser, så fortsätter han om och om igen.

Så eftersom tjafset inte tog slut, blev det ingen fotbollsträning....

Ni ska inte tro att jag har en lyckligare 10-åring här hemma....

Ahhhhhh.....ta bort mig!!

Riktigt tråkigt väder ute idag. Funderade på vad vi skulle fördriva dagen med idag. Har tidigare vid något svagt tillfälle lovat grabbarna att vi ska åka till "lek och buslandet" (jag haaaatar det stället, men lillen i familjen har inte varit där och längtar....) Så jag tänkte att idag får jag väl helt enkelt bita i det sura äpplet och fördriva några timmar där...

Men, ibland har man tur!!!.... Fick nyss en inbjudan på telefonen. Kompisens son har fyllt år, och de skulle ha lite "vuxen-kalas" dvs. släkten. Vi är näst intill "släkt".... eller tja, vi har växt upp tillsammans, näst intill som syskon. Så vi fick en inbjudan.

Berättade för killarna, som redan var inställda på lek o buslandet, men alla 3 sa att vi självklart skulle åka till Adam! Mina fantastiska killar! De är mogna nog att prioritera rätt! Det vill säga, prioritera vänner och relationer! Lekstället finns kvar.

Så nu ska vi fixa till oss, och sedan kör vi till Björkekärr, för en trevlig fika-stund i GODA vänners sällskap!

Mina söta små killar.... man blir så ofta varm i hjärtat och hela kroppen!

Idag hade de en önskan om att få vara uppe så länge de ville. Ok, sa den "snälla" mamman.

Vi är ju alla trötta efter en "arbets-vecka".

Lilleman, snart 6 år, bestämde sig strax före 21, att han nog skulle gå och lägga sig. "så jag inte är så trött på simskolan i morgon, för då är det så jobbigt att orka med alla saker vi ska göra". Klok liten unge.

Mellanbrorsan, somnade i soffan vid 21.10

Storebror sitter fortfarande i soffan och kämpar. Fram till för en kvart sedan tittade han på Aktuellt! (Jag satt här vid datorn, så han valde själv vad han tittade på, gullunge) Nu vet jag inte vad det är som han tittar på, verkar som någon slags dokumentär!

Sa till honom för en stund sedan att jag är så trött. " men mamma, gå och lägg dig då!"..... Snart ska jag göra som han säger. Undra hur länge han sitter uppe?